Jag har nämnt henne förr och jag gör det igen, Anna-Karin Elde.

Hon är så klockren.
Jag känner igen mig i de flesta bilderna, tillika kommentarerna.

Nu stundar ju resan till Australien och det finns ju inget som bräcker det.

Jag inser att vi kommer att få en intensiv tid och det är upp till mig
om jag vill vara en del av det hela eller dra mig tillbaka för mig själv.
Men jag är ju inte där för att dra mig tillbaka.

Jag är där för att umgås med Tina och hennes vänner
som kommer att bli Tims vänner och således också mina.

Det är så härligt med ungdomar.
De är så positiva.
De lever i nuet.
Det finns så mycket liv i dem.
De är ärliga.

Och det är då, när jag tänker på det, som jag blir lite orolig.
Skulle kanske önska lite mindre av ärligheten, åtminstone ibland...

Situation Stockholm läser jag gärna.

Jag vore en lögnare om jag sa att det enbart berodde på den intressanta läsningen 
för så är det faktiskt inte.
Han eller hon, försäljaren, är viktigare.
Troligtvis hade jag köpt en tidning med tomma blad
om det hade varit så
men Situation Stockholm är allt annat än tomma ark
och försäljarna är allt annat än tomma med tomma blickar och ett tomt inre.
Det vet jag eftersom jag läser vad de skriver. De medverkar själva, med egna ord, i tidningen.
De ger mig ett större, djupare och vidare perspektiv.



Just så här i juletider minns jag ett otoligt tänkvärt och vackert inlägg (kanske i "kort sagt") 
som jag läste i tidningen för några år sedan, just i juletider. 
Den satt så länge på mitt kylskåp att den slutligen blev spröd och föll till golvet.

Den handlade om att inte döma för hårt.

Jag tänkte förtvivlat: "Vem dömer?"
Men insåg att det var en korkad fråga.
Vi är många, höga som låga, som är fördömande, av olika skäl.

Vi går i våra egna skor, mil efter mil
men har inte prövat att gå, ens hundra meter, i någon annans.
Därför kan vi döma.
Vi förstår inte bättre.


 
Och vem har gått i Christer Sjögrens skor???
Hur är det möjligt att just han är på första sidan av Situation Stockholm nu i december?
Och i texten kan man läsa att Christers ena par skor är snedslitna.

Åh, jag tycker att han är så bra! ♥



Naturligtvis beror min beundran till viss del på att han framför sina nummer
så att de passar mig som hand i handske.
Och just det att det passar mig så bra undrar jag över hur det kan möjligt.
Det är knappast så att jag fått rockmusik från mina föräldrar (om det ändå vore så).
Nä, de är fortfarande i förutsägbarta taktfasta dansband a la Christer Sjögren, suck.
De kommer aldrig att komma längre.

Nu är jag övertygad om att de inte har en aning om vem Jay Smith är.
De har ingen aning om att Idol går på TV på fredagskvällarna
men om de skulle råka titta så tror jag faktisk,
hur otroligt det än kan låta, att de skulle rösta på Jay.

De skulle inte rösta på hans röst eller låtval, 
inte heller på
 hans scenframträdande eller hans val av kläder.
Men allt det där skulle just vara skäl nog att han fick röster från Tockarp. 
För de skulle tycka synd om honom.

De skulle nog gärna se att han fick sina stämband klara som en bjällra,
att all smärta som gör honom så ont, eftersom han står och skriker så dant, 
fick ses över av en läkare
och om han vinner finalen kanske han har råd att köpa ett par nya, hela finbyxor.

    



           

Var gång jag ser Idol och i synnehet när Jay framträder hör jag min

pappas röst i mitt huvud:
(en enda lång monolog) 



"Nu har han så där ont igen, skriker och gnäller ju hela tiden:
 ‘Aj, aj’ och så hoppar han runt som om han fått en hammare på fötterna.
Varför har man handskar på sig? Hur kan man frysa i all eld och varför har man eld på scenen?
Vilka är det där då som ligger i magplågor, smårumporna med trasiga jumprar. Ska man behöva se ut så där?
Oj, oj, eländes elände. 
Ska det där vara musik? Det är bara dunkadunka.  
Och som han ser ut? Rakblad runt halsen, varför har man det? Vill man vara tuff? 
Är han brottslig den där Jay? Varför skulle man annars ha tatueringar?"




(Just det där med man är som ett mantra för pappa.
Precis som om han ens har varit i närheten av allt som han undrar: "Varför har/gör man...?".)

Rösten fortsätter att älta:

"Och vad har han på fötterna? Gymnastikskor!? Ska man ha det? Är det fint att visa sig på TV i gymnastikskor?
De är ju inte ens knutna. Kan man inte knyta sina skor när man ska vara med i TV?
Ska man ha det så där, oknutna skor?
Oh Herregud, vilka trasiga byxor. Det är ju mer hål än tyg. Varför då?
Ska man ha det nuförtiden? Är det modernt?"
Så där skulle Christer Sjögren aldrig ens vilja se ut."


Jay avslutar sitt uppträdande. Tar emot publikens jubel.
Pappas röst återkommer: "Ja, det är klart att publiken jublar och klappar
händerna nu när han äntligen håller truten och äntligen lämnar scenen."

Monologen i mitt huvud är slut för denna gång och jag har blivit störd i koncentrationen
trots att han och mamma befinner sig 50 mil ifrån mig.
Men jag har också fått skratta, inom mig, för det är så där man håller på, han och mamma.
Ja, mamma säger inte så mycket eftersom pappa redan har sagt allt.

Hur är de då, mina föräldrar?
Här nedan kommer en favorit i repris.

Mamma som bryr sig om alla och en var och pappa som bryr sig om alla och en var, på sitt sätt.

Men mamma får, liksom i filmen, igenom sin vilja.
"Kvinnans list övergår mannens förstånd." 

Tänk så lite det behövs för att man ska dra på smilbanden

Ludde och jag begav oss till Mångfaldens Hus, igen.
www.mangfaldenshus.com
Ja, jag vet att jag kommer hem med saker som jag inte har en aning om att jag behöver.

Förra gången blev det ju ett diskställ



och vykortshållare. Vykortshållare blev det i dag också, tre stycken!
Och då undrar jag bara: När fick man ett vykort sist?
Men om det kommer så har jag nu x antal hållare för dem.

Idag blev det också en måste-bara-ha-grej.



Ett öppningsbart järnskrin.

Sen fanns det annat som kan vara bra att ha kvar till nästa gång.
(Klicka på de små bilderna så blir de större, magic.)







Och så smilbanden, emaljskyltar







Ludde var också go och gla'.
Han fick fika och våffla.

En sensommardag 1990 satt jag fridfullt och hade precis börjat att ammade Tina.

Tim var uppe på loftet och tittade på TV då det knackade på dörren.
Tina hade somnat så jag lade henne i hennes säng innan jag öppnade dörren.
Utanför stod två ganska unga människor, en man och en kvinna.
De berättade att de kom från polisen, de var civila liksom deras bil, tack och lov.





Jag kände mig illa till mods.
Vad hade hänt?
Hade någon dött?
Fanns det någon "skummis" i trakten?
Jag blev så rädd att alll mjölk rann ur mina bröst och orsakade tefatsstora ringar på min ljuslila morgonrock.
Jag bad om ursäkt för det och poliserna log.
De fortsatte att le när de frågade om jag var jag.
Vem skulle jag annars vara?
"Ja", sa jag. Vad nu jag hade med allt att göra. 
"Och du har en olaglig bärbar telefon?", fortsatte de.
"Nej, den är inte olaglig", försökte jag övertyga dem.
"Jo, det är en tiominnes telefon som sänder på upptaget-ton", envisades de och fortsatte: 
"Vi har pejlat in den. Kan vi få se den?"

  

Tiominnes telefon, må så vara men va' då sända på "upptaget-ton"?
Jag fick ju signaler när jag ringde, inget upptaget pipande.
Så där hade nog konstaplarna fel.
Jag bad dem att komma in och bjöd dem på kaffe.
(Typiskt mig va', Tim?)

Tim blev nyfiken och undrade vilka "gästerna" var.
"Polisen", sa jag lite mumlande, flyende.
Tim, drygt två år, blev mäkta imponerad (på den tiden) över att hans mor hade så fina vänner och serverade dem kaffe i sin lila morgonrock med mörka tefatsstora mönster i surt luktande frotté.





Ja, så satt vi då vid köksbordet, poliserna och jag.
De fick se telefonen och ville veta varifrån den kom.
"Från USA", sa jag upriktigt.
"Vem har fört in den till Sverige?"
"Det säger inte jag för det var jag som bad att få den."
"Men då kan du fällas för insmuggling."
"Jaha", sa jag. "Då får det bli så."
"Sen kan du fällas för brott mot radiolagen."
"Jaha", sa jag. "Varför det?"
"Din telefon sänder på en annan frekvens, på upptagetton, och ger störningar till andra.
Godkänner du att vi tar telefonen för konfiskering?"
"Ja, ta den och jag erkänner mig skyldig till allt ni har att föreslå."



Vi skildes åt efter ett par timmar.
Jag förstod inte riktigt vad som hade hänt.
Jag hade ju inte en aning om att telefonen var olaglig.
Jag trodde att det var som att köpa kamera i Japan.

Men nu var säkert allt löst.
Jag hade inget att oroa mig för.  
De hade telefonen och jag hade erkänt mig skyldig till både
insmuggling och brott mot radiolagen (trots att det rörde sig om en telefon).

Jag fräschade till mig
 och andades ut.
Lugnet lade sig över Jaktvägen.




Till nästa morgon då min nyvunna vän, polisen, ringde.
Han talade om att det skulle bli rättegång men att det inte längre fanns misstanke om insmuggling. 

Hur otroligt det än låter, tro det eller ej men rättegång blev det.
I gamla Tingshuset i Huddinge.
Morfar fick sitta barnvakt medan jag, modern till barnen, skulle infinna mig i rättssalen.

Men det är en annan historia.
När jag kommer ihåg ska jag skriva den.

Ja, jag fick frågan härom dagen

Men vem är egentligen stark?
Det är inte så lätt att svara på den frågan.

Hur syns styrka, äkta styrka?
Om vi nu tror oss veta vad äkta styrka är.




Att ha styrkor behöver inte betyda att man är stark.
Visst kan man vara stark nog att säga ifrån, stå emot eller kanske stå för sin åsikt.
Javisst, det är starkt?




Att ha svagheter behöver inte betyda att man är svag.
För nog är det väl så att det anses vara en styrka att kunna förmå sig
att erkänna eller se sina egna svagheter?
Andras svagheter kan man ju rabbla upp i ett oändligt antal.
Och det är ju inte heller särskilt starkt.



Att knäckas lite då och då, i lagom portioner, anses stärkande.
Att ständigt och jämt bli knäckt är en svaghet, hos plågoanden.

 

Allt som anses vara stort, tryggt, stadigt och stabilt är inte nödvändigtvis starkt.

Det mesta kan krossas och knäckas.

Men det heter ju att "bara de starka överlever".
Alltså besitter du styrka, liksom jag.
Men överlevnad är inte heller ett mått på styrka.
Det är ett mått på överlevnad, ingenting annat.

Jag tror att den äkta styrkan, den som inte krossas och knäcks så lätt, finns i vår själ.
Den får sina törnar, den får sina slag men innerst inne fortsätter styrkan att stärkas.
Den ger aldrig upp.
Det gäller att finna den, känna den och bli ett, igen.
Efter lång frånvaro kan det kännas lite främmande, kanske skrämmande.

Vår själ reflekteras i våra ögon.
Våra ögon behöver inte nödvändigtvis ha en ung eller klar blick.
Jag pratar om djupet, ja, jag pratar om styrkan, den som kommer längst inifrån.
Den finns, var så säker.
Det syns när den släcks, det är ett öde ingen kan ändra på och
då kommer den aldrig tillbaka för då är den på väg,
sin egen väg.
 


Vid en storm eller orkan, vem krossas och knäcks först?
Tallen eller fröet?

Kan inte låta bli att återkomma till ögonblicken i livet.

Vad är det som styr när/att ett ögonblick ska börja eller ta slut?
Varför varar vissa ögonblick längre än andra?
En del ögonblick kan bli de sista, andra de första.
(cxpåödx3äåöä = skrivet av Fröken Rut under det ögonblicket jag la in mer ved i spisen.)

Att ögonblick påverkar oss, är väl glasklart? vare sig vi vill eller ej.





Nu, så här alldeles i slutet av året vill jag passa på att önska alla ett Gott Nytt År
och jag hoppas av hela mitt hjärta att det kommande året kommer att ge er glimmande ögonblick.
De finns där, om vi bara hinner att se dem.

Självklart kommer mindre glimmande stunder att passera förbi.
Men det behöver inte alltid bli en höna av en fjäder eller
en snöboll av en flinga.

Nödvändigt till jul...?

Jamen, det är väl julgranen?
En grön, doftande julgran med kulor, glitter och ljus.
Då är det verkligen jul för mig.

Såg just att det finns alternativa julgransfötter också, vilket passar mig alldeles utmärkt.
Tydligen kan man ta en hink, fylla den med vatten och placera den i en lövkorg.



Julbord...?

Vad är ett julbord för mig?



Ja, ett bord med mat men för mig skulle det räcka med gravad lax.
Men julbordet är ju också det bord där vi,
nära och kära - i flera generationer - samlas för att inmundiga (fint ord) vår julmat.
Det är kring julbordet som värmen sprids.
Julbordet är vackert dukat i rött och grönt med levande ljus.
Det är här den egentliga julstämningen befinner sig.




Men så inser jag att det inte är alla förunnat.
Det är inte alla som har ett bord dukat för fler än en, om det ens är dukat.

En varm tanke, ett vänligt ord, en kram, ett leende....
Visst kan värmen spridas till alla och en var?
Visst har jag så att det räcker och blir över?
Har du?



Nu bär det snart iväg till Skåne.
Snöoväder och trafikproblem väntas söderut.
Det kan man inte tro när man ser det vackra vinterväder som finns utanför mitt fönster,
- 12°C och strålande sol.

Rotade i lådan bland gratulationskorten

Hittade ett och annat.
Inte bara högtidskort utan även en gammal dagbok som jag skrev under åren 1967 - 1968.

Intressant läsning

I en dagbok skrivs ju alla tankar.

Det kan ju verkligen inte ha varit särskilt kul att få en matta kastad på sig.
Men kanske traumat uteblev eftersom jag kunde skriva av mig.

Storasystrar är ju ett aber.
Jag antar att jag var alldeles oskyldig och slog henne endast i någon form av självförsvar.
Inte skulle väl en lillasyster, som jag, kunna ge sig på någon som var så mycket större
och om jag nu verkligen gjorde det fanns det nog en bra ursäkt för mitt handlande.
Jag hade alltid ursäkter för de dåliga sakerna jag hittade på.




När ingen lyssnade på alla orättvisor som min storasyster utsatte mig för
skapade jag mina egna rutor som jag kunde kryssa i, alldeles själv.
Då skipades rättvisa och allt blev mer nyanserat.

Barnen i Biafra svalt

Det var fult och otacksamt att klaga på maten.
Den lilafärgade sparbössan med bilder av svältande barn med
svällande magar stod som en ständig påminnelse i köket:
"Tänk på barnen i Biafra! Låt maten tysta mun."

Vad mig anbelangade kunde de gärna få potatisen, ärtorna och de kokta morötterna.
Problemet var att sparbössan inte skulle rymma mer efter det.
Det var ett stort jobb med att bara få ner potatisen, kan jag säga.

De dagar då jag inte ens vågade knysta något om maten kunde jag vända mig till min vän: Dagboken.




Släktdragen går igen...
Detta fick jag av Tina.
Jag minns inte tillfället men sur måste jag ha varit.
Men hur sur kunde jag vara efter att ha läst hennes förklaring?



Hur tacksam som helst.



Avslutningsvis...

Inte för någonting alls och just bara därför.

Jag la mig på kvällen, slog upp min bok.
Lappen singlade ner.
Ett underbart sätt att få ett "Go'natt".

Jag dammsög igår.

Vet inte om det var en B- eller C städning.
(Återkommer senare med förklaring till städningsbokstäverna.)



Nu kommer vi till det märkliga.

18 timmar senare ser mattan likadan ut.
Vad har hänt?




Inte ett spår av ruccolabitar, solroskärnor, ananasjuice eller annat klet.

Jag känner mig lite förvirrad. Det känns inte som hemma, riktigt.

Det är ju som så att när jag t.ex. ska laga mat får jag börja i god tid.
Det tar nämligen lång tid att komma loss från alla "fällor".

Vi tar "strumpfällan" ...

Strumpfällan finns oftast på golvet invid diskbänken.
Den är inte permanent och gäckar mig ständigt.
Härom dagen fanns den lite till höger, vilket jag bittert fått erfara,
alltså hoppar jag över den.
Hur svårt kan det bli?

Tro det eller ej.
Den har flyttat sig. Den befinner sig återigen under min strumpa.
Jag sitter fast som med ett superlim.



Efter många och långa misslyckade försök att komma loss från detta järngrepp
ser jag mig nöd och tvungen att ta av mig strumpan.

Försöker återgå, lätt haltande, till matlagningen.

Mot kylskåpet...
Där finns både kött, fisk, potatis och ägg. Nu ska det lagas mat.

Nästa fälla... "honungsfällan".

Jag undrar om det finns bin i lägenheten.
Från var skulle annars denna kletiga honung komma ifrån.



Kletet sitter på handtaget.
Återigen som ett superlim.
Jag bryter min hand, vrider av handtaget men håller humöret uppe.
Jag måste få fram lite mat.

Nästa fälla...

"Din-mat-finns-intefällan"...



Rawfood invaderar och kvar finns en pjuttig liten låda, till höger,
som ev. innehåller annat än grönt.

Jag steker ett par ägg.
Det får bli middagen och eftersom jag inte har någon
grönsallad i "min" pjuttiga lilla låda tar jag vad som finns att tillgå.
På så sätt slipper jag hamna i

"salladsfällan".



Hittar dessutom en och annan solroskärna och kokos.

Detta är ett minne blott.
Det var tider de'.

Tina flyttade till en kompis igår...

Tim och jag hade en myskväll.
Vi åt tunnbrödmackor med kräftost och chorizo påläggskorv.
Tog en och annan bit "Gott och blandat" mellan smörgåstuggorna.
 Vi såg TV- programmet "Mamma till en mördare".




En ny tid har börjat.

Mattorna är skräpfria men jag känner mig inte lyckligare för det.

Veckorna går så fort

Jag tycker att det är fredag och måndag hela tiden.
Tänk att snart är det jul. Om en månad, idag, är det lucia.
Dagen efter lucia är den mörkaste dagen, åtminstone för mig.
Därefter kommer det säkert att ljusna en aning, men bara tillfälligt.
Vid nyår, strax före eller strax efter, är det dags för nästa mörker.

Kanske kan jag förklara mig, jag vet inte...

Under lång, lång tid har mitt liv haft två permanenta ljuskällor.
En från stjärnorna och en från solen.

Självklart har det varit mulet nattetid och solförmörkelse under dagar, det ska gudarna veta.
Men jag har alltid nåtts av någon stråle, om än, stundtals, endast svagt.
Men när båda ljusen finns, och lyser klarare än något annat av universums ljus,
är jag den lyckligaste mamman som någonsin funnits.

Vad jag absolut inte kommer att sakna är
när det är mörkt runt omkring mig.
Mörkt blir det när jag kliver på dessa små kuddar
som aldrig verkar hitta till sopkorgen.



Mörkt, i mitt sinne, är det också när dessa små kuddar,
innan de hamnar på golvet,
tar vägen via de vita väggarna.



Mörkt, mörkt, mörkt

Går vidare. Söker solljuset.
Ahhh....
Vad skådar mitt vänstra öga?
Nattsvart!

Nu gäller det att se det positiva.

Det står faktiskt en dammsugare på golvet.
Än finns det hopp.








Nu vet jag att även Tim är på väg...
Han är värd det, absolut men det är nu det verkliga mörkret kommer.

Först båda, sedan ingen.

Ho-hoo
ooo, endast eko.

Inget snus, inget honungskladd, inga trassliga sladdar, inget stök.
Fredagsmyyyset med att samla in tvätten ur alla korgar är ett minne blott.

De kommer stå där och gapa tomt mot mig.
Inte en enda ut-och invänd strumpa kommer att ligga under sängen.



Jag vet att jag även kommer att sakna de mörka stunderna.

Men, som Tina säger; "Se upp på himlen. Se solen och stjärnorna."
Ja, jag vet att de egentligen aldrig är långt borta.

Är det lagligt att älska sååå...?

Ett behagligt liv.



Nu, när kylan kommit, sitter vi ofta framför vedspisen i köket.
Till och med Fröken Rut kommer in ibland, visserligen fortfarande
fräsandes och morrandes men hon kommer trots all in.
Framsteg.



Det är en viss charm med alla våra årstider.

Förstår inte vem som kom på det uttrycket, för inte var det mycket till lingonskog idag.

Så står jag där, åter igen, med de halta och lytta bären som andra har ratat.

Min första tanke är:

"Stackars dig, var du inte ens värd att plockas? Inte ens till saft eller sylt?"



Jag är inte den som är den utan ska förbarma mig över detta ensamma lingon.
Alldeles ensamt och övergivet.

Jag vill bara ta ett fotografi först.

Då slår det mig:

Tänk om det är precis tvärt om.

Tänk om detta ensamma lingon är det enda LYCKLIGA lingonet.
Lycklig för att det inte blev till saft eller sylt.
Kanske har de andra bären våndats i hinkar och kärl och skrikigt till detta lingon:

"Lyckoprost dig! Stå på're! Låt ingen få tag på´re. Lev livet.""

Jag står där och undrar hur jag ska göra.
Under tiden beundrar jag dess färg och förundras över hur perfekt skapad naturen är.



Lingon, ris, tallkottar, tallbarr mossa och ljung.
Snacka om "Ett med naturen".

Nu våndas jag än värre för jag har verkligen ingen aning om vad som är rätt eller fel.

Men till slut bestämmer jag mig för att låta bäret få sitta kvar i sitt ris,
med tallbarr, kottar, mossa och ljung vid sin sida.

När jag går därifrån vänder jag mig om
och nog tror jag mig se ett svagt litet leende hos bäret.