Då undrar jag om det är verkligen är fel med mossan och trädtopparna.
Kanske är det så att det faktiskt är det som är målet, just nu.  
Att "bara"  finna färgen, att "bara" nå en bit på vägen till stjärnorna, inte ens till trädtopparna.

Hur tänker en elitidrottsman när han ligger i gipsvagga?
Han kan inte ens nå de nedersta kvistarna. Inte ens känna mossan under sina fötter.
Tänker han att han ska sätta rekord i gipshoppning?
Eller finner han sig i sitt öde och sätter  upp små, små mål?
Mål som faktiskt är genomförbara. Mål som att le åtminstone två gånger om dagen.
Målet att se de  människor som bryr sig.
Och tro på att det en dag ska komma en ljusning.





Ibland räcker det med att bara vända blicken.
Låt den inte vila på dina fötter.
Låt den istället leda dig.
Kanske finns det något strax ovanför skorna, en viol, en fjäril eller en knoppande kvist.
Det är kanske där målet är för dagen.
Att bara lägga märke till detaljer som finns runt omkring.
En annnan dag, när den nu kommer, syns ekorrar, fågelbon och en och annan solstråle.
De kommer att te sig klart och tydligt när dagen är mogen.
Ta en bit i taget. En liten bit är kanske ett stort steg.
Målet är just en liten, liten bit, strax ovanför skon.

Du vill uppåt, rikta din blick dit.
En dag kommer du att se klarare.
 Färger som varit grå kallar på dig.
En dag försvinner smärtan i ditt bröst.
En dag slår ditt hjärta av glädje.

Sluta aldrig drömma.
Drömmar kan gå i uppfyllelse.

Tro på dig själv, andra gör det.