Alla är stjärnor, åtminstone från början


Jag fick en gåva av en ung man en dag.
Det är närmare 10 år sedan men ögonblicket, stunden, sitter så djup i mig.

Jag fick hans känslor, hans tårar och han ord.
Jag har bevarat dem ömt och använt orden med största respekt.

En dag såg jag att han var ledsen.
Jag följde med honom ut för att få prata med honom.
Från hans underbart vackra ögon föll tårar av finaste kristall.

Vi satte oss på bänken i lekparken.
Hans fötter ritade mönster i sanden. Tårarna föll och blev till kratrar i mönstret.
Från början var dessa mönster ingenting och så började han prata.

" Vet du Mia? Vet du att jag har älskat skolan? men mest innan jag började i den.
Jag visste att den skulle vara något för mig för jag, jag var ju en stjärna."

Han ritade en stjärna i sanden med foten och fortsatte:





"Alla människor är faktiskt stjärnor, från början.
Stjärnornas uddar är olika för det är där vår personlighet sitter.
Det är alltså ett gäng 6- och 7- åringa stjärnor som kommer till skolan vid skolstarten.
Alla är i grunden lika med en stark nyfikenhet på vad som komma skall men ändå är dessa stjärnor egna personer med olika behov."





Han grät, Herregud vad han grät.
Hans vackra ögon var sorgsna.
Han talade nog mest för sig själv och riktade orden till stjärnan i sanden.
Min närvaro var nog trygg och gjorde hans sorg legal på något sätt och han ville så innerligt gärna att någon skulle lyssna och kanske förstå.

Han lät stjärnan vara kvar och började "måla" en annan figur under.
Han "målade" en flaska.

"Den här får symbolisera skolan," sa han.




"Det är hit in, in i flaskan, alla stjärnor ska.
Men för mig, och många andra med mig, var det en omöjlighet.
Hur tror du att jag, med min personlighet, ska komma genom flaskhalsen?
Du ska veta att jag försökte men att jag aldrig lyckades.
Inte förrän mina uddar slogs av.
Då passade jag in i flaskhalsen och alla var nöjda.
Jag var nog också nöjd i början, mest kanske för att alla andra var det.

Men på utsidan av flaskan låg min personlighet, som klart och tydligt inte passade in. 
Där låg den äkta Christoffer.
'Christoffer i flaskan'  var ju han som fick bli en annan för att passa in.
Därför har jag aldrig känt mig hel i skolan.
Jag har aldrig känt att jag riktigt duger.
Bara när jag är den jag inte är."



Jag tänker ofta på stunden i lekparken.
Jag har aldrig förr eller senare fått en sådan gåva.
Vi grät tillsammans.





Kommentarer
Postat av: Nathalie Vesterlund

Fint! (:

2009-05-11 @ 12:18:41
URL: http://vesterlunds.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0