Jag höll min del av avtalet. Var faaan är köket??? Hur svårt kan det vara att meddela mig att fläkt och lådfront är restade? Hur svårt kan det vara att fråga mig om jag ändå vill ha leverans och få resten i juli? Skärpning IKEA!!
Gu'så skönt och lyxigt det är att få åka taxi. få och få kan ju diskuteras och kommer också att göras här.
I kväll blev vi mammor, Cathrin och jag, bjudna på en "hejdå-kväll" av Tim och Malin. Übertaxi kom och hämtade oss i en flashig svart BMW med skinnklädsel och Ramlösa i dörrarna. Chauffören körde lugn och fint hela vägen och överskred på intet sett den gällande hastigheten. På Über kör man på tid och inte taxameter, vilket kan förklara den ringa hastigheten. Hur som haver, vi kom till restaurang Tapas Aqui på Kammakargatan 9 alldeles för tidigt ändå. Vi betalade ca. 600 kr för resan som varit rena lyxen. (Varför älta om lyx och pris? Jo, det kommer senare.)
Inga problem. Bord fixades, trots fredagskvällen fullbokning. Ja, vilken fantastisk personal de har där på Aqui. Drinkar beställdes och sedan maten. Och vilken meny... Hur är det möjligt att välja? Jag valde (trots beslutsångest) en drink, tre och en halv rätt och rödvin. 🍷🍻 Det blev frozen margarita, mixt... någonting, oxfilé, lammracks och en halv osttallrik. Ärligt, jag vet inte om jag någonsin ätit något godare. Varje tugga var som att vara i paradiset. Om de nu inte bara serverar äpplen där...
Vi tar en promenad längs Sveavägen, jag, Cathrin, Tim och Malin. Det är en underbar kväll. Lite kylig men ändå härligt skön. Det kör en hel drös med gamla amerikanska bilar som vill visa upp sig. Jag suckar lite men kan ändå inte låta bli att tycka att det är en viss tjusning med dem, trots allt.
Vi stannar till vid något ställe på Kungsgatan, invid McDonalds 🍟 Sätter oss ute, tar in lite vin och öl och njuter av kvällen. Tänk att vi mammor, jag och Cathrin, får den här fantastiska kvällen av Tim och Malin. Dels är det ju morsdag på söndag men mest är det nog för att Cathrin och jag åker bort på semester i sju veckor i början av juni. 🌴🌴 Vi vill liksom ha varandra så där riktigt mycket en kväll och allt är verkligen helt, helt magiskt. 🎆🎇🌟 Men alla sagor har ett slut. Så även denna... Det blir dags att åka hem. Tim stannar en taxi och "fårahjorden" hoppar in i bilen. Denna gång tar vi vad som erbjuds. En vanligt, enkel, tråkig Toyota (dock finare än min) 🚖 Vi läser inte skylten på fönstret som talar om priset. Vi vet ju vad den flashiga resan in kostade så vi har något att jämföra med men så blev det icke...
Vid Huddinge visar taxametern 431kr och efter ytterligare sju kilometer, när vi ska betala står taxametern på 930kr. Hur nu det gick till?? Snacka om magi. Och det är nu som det magiska får ett abrupt slut. Alla vi fyra blir upprörda över priset och vi låter nog värre än en hönsgård. Tim, i framsätet, blir fullständigt galen 😁😡 Vi tjejer i baksätet håller med och pratar i mun på varann. Malin måste ut, får panik, men bakdörrarna går inte att öppna. Tim talar om vad han tycker om detta ocker och är tydlig med att han inte kommer att betala ett enda öre och han fortsätter att berätta vad han hade gjort om det inte funnits kamera i bilen. Jag börjar oroa mig för både chaufför och bil 😱 Malin kommer så äntligen ur bilen. Chauffören å sin sida hotar med att tillkalla polis 🚓🚔, vilket Tim uppmuntrar. Chauffören tillkallar polis och förstärkning. Cathrin försöker lugna alla inblandade. Jag försöker lugna Tim och få honom bort från bil och förare. Malin hämtar ny kraft och återkommer, denna gång i framsätet, med sina väl valda ord. Men så får vi, med Malins hjälp, bort Tim från bilen och jag börjar prata, lugnt och sansat med chauffören. Jag känner mig stark 💪🏼💪🏼 då jag börjar köpslå om att han ska köra hem Cathrin och mig utan att slå på taxametern. Känner mig riktigt duktig, faktiskt. Har väl aldrig vågat vara så här stöddig. Precis då ringer min telefon och Tim talar med en rejäl dos pondus att jag ska lämna bilen! Jag ska inte betala! Vi ska inte åka vidare! Han ska beställa en ny taxi! Han beställer en ny taxi! Den är på väg! Jag ska lämna bilen, NU! Polisen får gärna komma om en, två eller tre timmar (de har ändå inte tid att prioritera ett taxiärende en fredagskväll)!
Jag går ur bilen. Jag står vid chaufförens dörr och velar. Tim kommer ut igen från huset. Han talar om att jag ska komma. Han är ytterst bestämd. Chauffören frågar mig vad mitt samvetet säger. Tim ropar igen och chauffören frågar återigen om mitt samvete.
Jag lämnar bilen och chauffören och går mot Tim och Cathrin. Och just då inser jag att jag inte har dåligt samvete. Vi, ja, inte jag så mycket då, satte ner foten. Självklart kommer vi att betala 💶 om det blir fråga om det men just där och då kändes handlingen rätt.
Den nya taxin anländer. Han får lite problem då den gamla taxin inte tänker släppa förbi honom men till slut går det bra och vi betalar 149 kr för de sista sju kilometrarna.
Nu, så här efteråt, känns det magiskt igen. "To my inspiration and shining star". 💥🌟
Nu är det kväll och det är nu i kväll som jag ska ringa till Eva. Vilken Eva? tänker ni. Och det tänker faktiskt jag också. Jag ska ringa till en Eva som jag inte känner men som kan komma att förändra stora delar i mitt fortsatta liv. Jag är faktiskt lite nervös. Jag vill ju göra ett gott intryck. (Och hur i hela fridens dar ska det gå till? tänker ni. Och det tänker jag också.) Jag var precis på väg att lyfta luren när jag såg att telefonen var näst intill utan batteri. Puh, vilken tur att jag upptäckte det då. Det hade ju verkat oproffsigt om samtalet brutits mitt i det viktiga. Ja, ibland har jag tur...
Jag undrar om Eva tycker att det är bra att jag köpt halsband och koppel? Jag köpte ett i kornblått. Riktigt vackert. Men det syns nog inte så mycket när man har en pälsboll som har lika mycket hår som Rapunzel. Jag undrar om Eva tycker att det är bra att jag köpt en "fingertutt", en fingerhuva i tyg, för tandborstningen? Där varningstexter säger att man ska se till att inte hunden sväljer "duetten". Jamen, tandkrämen måste hon väl ändå bli imponerad av? Jag undrar om jag borde han köpt mat-och vattenskål? Eller pälsmattorna? Eller bilbältesselet? Oj, hur ska detta samtal gå? Tänk om Eva inte bryr sig om sådana saker. Tänk om hon säger att "Ja, du blir säkert en fin matte till Muskot."
"Du kan inte hindra sorgens fåglar att flyga över ditt huvud, men du kan hindra dem från att bygga bo i ditt hår."
Visst finns det fåglar som är kläckta ur sorgens svarta ägg. Visst finns det sorgfåglar som kretsar runt ditt huvud. Låt dem kläckas, låt dem kretsa och låt dem landa. Då vet du vad sorg har att säga och vad den innebär. Då vet du också vad lycka betyder. Det behöver inte vara utopisk lycka. Det räcker med att veta att det inte är sorg. Det finns så oändligt mycket att känna tacksamhet och lycka inför.
Jag går i väntans tider. På något sätt är det väntan som är störst för den tar så förbenat lång tid. Man hinner tänka sååå mycket. Glädjas åt vad som komma skall. Längta, längta, längta ❤️
Om minde än 40 dagar kommer jag att få se henne igen. Hon den där som försvann från mitt hem för snart ett år sedan. Hon den där som jag har sökt efter i skogen, bakom mossbelupna stenar, bland dimmor och solstrålar. Jag har till och med gått i regnet för att känna henne i varje droppe som landar på min kropp. Hon som faktiskt finns där som en kraft, som en livsgnista. Hon finns där. Jag har känt det. Hon den där som får mitt hjärta att gråta av saknad och skratta av kärlek. Hon den där... Hon den där som är det mest unika av allt unikt.
Ja, jag går i väntans tider. Jag njuter och jag våndas. Jag skrattar och jag gråter. Jag är så lycklig, så lycklig 😀
I fem veckor kommer mitt hem vara på andra sidan jorden, i Australien, Queensland, Mooloolaba. Alldeles, alldeles nära, nära Tina.
Jag har svårt att förstå att jag faktiskt kommer att få hålla om henne, känna hennes närhet, njuta av samtal, skratt, utflykter och hon kommer att vara verklig. Hon kommer att finnas vid min sida som en regndroppe, en dimma och som solen.
Men innan jag hamnar där väntar annat.
Mitt nya kök levereras strax innan jag åker. Bygget pågår när jag är borta (smart va?).
Planet landar först på Bali, Sanur. Därefter ön Gili Air sen Queensland och vid hemkomsten till Svergie, sju veckor senare ska jag förbereda mig för att bli matte till en Tibetansk terrier. Muskot ska han heta.
Jo, jag vet att jag varit inne på det tidigare men jag får liksom inte kläm på det. Hur är det möjligt att det ständigt ploppar upp nya idéer? Borde inte allt vara gjort snart?
Jo, nog tycker jag det. Men se icke...
Mitt nya projekt är alpackor.
Som vanligt när det gäller mig är det inte 50%. Som vanligt finns inte tanken på att tänka efter, gärna före. Och det bästa av allt, tanken på att inte lyckas eller att det inte är någon idé har aldrig funnits. Nu är det alpackor till 110% som gäller.
För jag har aldrig förr varit med alpacka och ett liv utan att ha prövat är ju inget liv. Förutsättningarna finns ju. Ja, inte här i lägenheten (det skulle se ut om ordförande hade denna nya typ av inneboende) men i Tockarp.
Vet ni att en alpacka är så fiffigt skapad att den faktiskt inte förstör gräsmattan vare sig med fötter eller mun. Så varför skulle jag inte kunna få ha en lite flock här utanför mitt fönster, egentligen?
Det finns många fantastiskt bra sidor att läsa om dem. Jag ger er dessa fyra nu så blir det fler senare.
Nä, faktiskt är det så Tiden är det brist på. Så vad kan jag göra åt det?
Jo, jag funderar på lite olika hjälpmedel för att få mer tid. Kommer inte på särskilt många. Funderar på att åka till Indien, sätta/hänga mig i någon onaturlig ställning ett par år och finna svaret.
Men en sak tänker jag:
* Väckarklockan (eller vad man nu har då) Varje gång man ska lägga sig så ställer man fram klockan två timmar. När den ringer på morgonen är man ju ändå oftast för trött för att komma ihåg att den går fel. Alltså går man upp fixar fikat, hoppar in i duschen och det är nog där minnet kommer tillbaka men då är det ju för sent att somna om. Enkelt - sparat fyra timmar. Nämen, nu sunrrar hon, tänker ni. Hur kan två timmar bli fyra?
Jo, för när man kommer hem från jobbet, kanske 17. Då ställer man fram klockan två timmar. Plötsligt är den 19, inte undra på att magen kurrar. Fixa lite middag, läsa lite mail, se på nyheter eftersom de finns ju hela kvällarna på någon av kanalerna, hoppa i säng kl. 22, vrida fram klockan två timmar, och plötsligt blir man jättetrött för klockan är redan midnatt.
Ja, så då vann man fyra timmar. Eller har jag missat något?
Lite problem kan det kanske ställa till. Man måste ju ställa tillbaka tiden innan man åker till jobbet. Och "30 grader i februari" missar man eftersom man sover då men annars har man ju gjort en vinst.
För egentligen, handen på hjärtat, hur mycket värdefull tid blir det egentligen mellan klockan 20 och 00? Ute är det mörkt och kyligt. Dammsugaren kommer ändå inte användas trots att man förutsatt sig det. Handfatets kalkavlagringar kan sitta en dag till. Egentligen blir ingenting gjort, eller hur?
När jag började skriva tänkte jag att jag skulle vara lite lustig. Få, åtminstone mina egna, mungipor mot norr (haha) men nu tycker jag att det var en bra idé. Ska banne mig prova någongång.
När jag funderat klart på det funderar jag på vad det spelar för roll
om jag hann eller inte hann.
Mitt motto (ett av tusentals) är:
"Gjort är gjort. Hur går jag vidare?"
För så är det ju...
Det som är gjort är ju gjort.
Då borde det som inte är gjort vara ogjort.
Och den naturliga frågan borde alltså vara; Hur går jag vidare?
Just idag ställer det till problem.
Jag har tre stora problem...
...problem med att gå vidare.
Jag kan inte gå vidare utan blir nöd och tvungen att stanna där jag är.
Ledsamt?
Nej, tvärtom.
Så det som inte hanns (fult ord, kan det verkligen heta så? hanns?) med får bli där det är.
Jag har en drös pälsbollar att hålla reda på. Ja, och så finns det ju en del andra pälsbollar under hyllor och skåp men de räknas ju inte. De sistnämnda bollarna ligger snällt kvar och blir allt större. Men de andra tre kräver min närvaro och tid. Som tack får jag världens mysigste kurr, kurr och tramp, tramp.
Och livet känns i varje del av min kropp. Tänk att det alltid finns minst en anledning till att leva. Och då funderar jag en stund över det...
Jag vet inte så mycket om tranor mer än att det är Västergötlands landskapsdjur, att den heter grus grus på latin och att de har party vid Hornborgasjön, där de ska hitta sin partner. Och i mitt huvud hör jag hur de låter. Nu ska ni få höra. Ellerja, nästan i alla fall. Lite fantasi är väl inte för mycket begärt?
Ja, visst blir man lite stressad så här på våren. Det är mycket som ska göras och allt ska bli klart, helst igår.
När jag går här hemma och stökar har jag ju vägarna förbi både motionsbandet och speglar. Det är väl egentligen en lyckad kombination, i vanliga hem. Här är det inte så lyckat. Men, tänker jag, I Morgon!!! I Morgon är en ny dag. Och hittills har det ju varit det, en ny dag alltså, men den ser banne mig likadan ut som tidigare.
Snart märker jag inte att jag har gått förbi spegeln eftersom det mer eller mindre börjar likna ett sjok som går förbi.
Ni kanske inte förstår vad jag menar men vänta ska jag visa...
Ja, nu förstår ni kanske.
Vad nu detta har med tranor att göra? Ja, det kan till och med jag undra.
Nu tänkte jag visa några bilder som gjorts under åren bara för att jag själv älskar att se dem. Jag får liksom aldrig nog av dem. Och det mest fantastiska är att konstnärerna själva är sååå nöjda med sina bilder. Jo, det förstår man ju...
Jag lägger in dem som miniatyrer men då går det ju att klicka på dem så blir de större.
Först några blyert- och/eller kolteckningar.
Nu kommer motiv från deras fantastiska bokbackar
Jaha, så har vi alla det andra då ☺
Och det är ju tur att sportlovets sportande är över så att vi får sätta i gång men hederlig konstframställnig. Dessa två väntar på penseln
Jamen är det inte otroligt? Jag är så imponerad men inser att jag missat att fotografera en del alster. Skärpning Mia!! ska det bli efter lovet. Härligt att det snart är måndag ♥
Jag är nog lite mer korkad än vad jag trodde. Vissa saker tar jag liksom förgivet och står som en urblåst bikupa när jag inser att jag missat något väsentligt. När saker och ting inte har gått till så som jag tagit förgivet blir jag ju alldeles förvirrad och olycklig.
Men det är inte alltid som det behöver sluta med en ända av förskräckelse, trots att det verkade så när det började surra i bikupan.
Ibland händer förunderliga saker i teknikens värld, den värld som bara ska fungera och aldrig krångla.
På något sätt löser det sig, det mesta gör ju det. Och jag hoppas och tror att det gör det den här gången också.
Vi kvinnor är starka. Somliga starkare och tuffare än andra. Det är starkt att våga gå vidare trots att man inte vet om det kan vara kvicksand där nästa fotsteg sätts ner. Och om det varit kvicksand hade allt det jag levt och verkat för varit förbi. Att trotsa ovissheten, att ta det här steget för att få klarhet, det är starkt.
Och vinsten då? En ny vän ☺ En riktigt härligt tuff vän som imponerar☺
