Nu står den på plats,
den där som blev ett impulsköp
som egentligen inte blev ett köp
men som hur som helst är på plats.




Den kom i en stor kartong och jag tänkte att jag läser bruksanvisningen först.
Det kan ju vara bra att veta hur den ska monteras.
Jag bläddrade lite snabbt i häftet och höll väl på att falla baklänges när jag så detta.



Oj då, tänkte jag. Inte undra på att det var extrapris.

Men jag hade tittat på fel sida.
Jag hittade rätt och monterade de tre delar som fanns precis som det skulle men själva rullbandet ville inte fungera.
Det visade sig att jag hade klämt en kabel (oj, det lät det...)
klämt en sladd, säger jag i stället.
Det fanns en sladd och den lyckades jag strypa.
Men nu har allt ordnat sig.

Jag tar mig tid att se på filmer så att jag får lite tips.
Titta ni också. 

Åh, jag tror jag dör...

Jag säger bara det att skulle Phil Collins komma och ringa på dörren
och sjunga Mama!!!!

(så skulle det nog kännas lite fånigt)

- Sorry Phil, I'm not your mama. And this feels a little bit knasigt.
You are eight years older than me, mr Collins.
So I can omöjligt  be your mother. 
But your låt, "Mama", is very mäktig så if I could I hade velat different, hade jag sagt.

Yes, mr Collins, I know that I have to listen to hela låten and sing along.
And I will do so, of course.
Thank's for the lyriken, mr Collins.
Goodbye
(hade jag sagt)

 I can't see you, mama.
But I can hardly wait
oh To touch and to feel you, mama
Oh, I just can't keep away
In the heat and the steam of the city
Ooh, it's got me running and I just can't brake
So say you'll help me, mama
'Cause it's getting so hard, ooh

Now I can't keep you, mama
But I know you're always there
You listen, you teach me, mama
And I know inside you care
So get down, down here beside me
Ooh, you ain't going nowhere
No, I won't hurt you, mama
But it's getting so hard, ooh

Ha ha ha, ha ha ha, awh
Ha ha ha, ha ha ha, awh

Can't you see me here, mama,
Mama, mama, mama, please?
Can't you feel my heart?
Can't you feel my heart?
Can't you feel my heart, ooh?
Now listen to me, mama
Mama, mama
You're taking away my last chance
Don't take it away !
Can't you feel my heart?

ha ha ha,ha ha ha awh

It's hot, too hot for me, mama
But I can hardly wait
My eyes, they're burning, mama
And I can feel my body shake
Don't stop! Don't stop me, mama
Ooh, make the pain, make it go away, hey
No, I won't hurt you, mama
But it's getting so hard, ooh

Now I can't see you, mama
But I know you're always there
You taunt, you tease me, mama
But I never, never, never can keep away
It's the heat and the steam of the city
Ooh, got me running and I just can't brake
So stay, don't leave me, mama
'Cause it's getting so hard, ooh

Don't go, no no don't go
No no no, don't go...
ha ha ha
dont go
ha ha ha awh
no dont let me go
dont go

Texten handlar inte alls om det som jag tänker, känner eller tycker.
Men det gör ingenting för Phil Collins och jag kommer aldrig att behöva diskutera det.
Jag tänker inte öppna när han ringer på.
Så var det med den saken .

(och Tim så klart men idag får det bli unga fröken Tina Eriksson)
Nog för att jag har förstått men jag har inte förstått ändå.

Alla vi som känner henne vet att hon är en konstnärssjäl, men vem är inte det?
Världen är säkert full av dem.
Det är en åtråvärd titel i dag och många vill ställa sig i ledet
men de som är äkta är få.

KONSTNÄRSSJÄL, vilket vackert ord.

Hur som helst...
... det finns hur mycket som helst att skriva om henne men det är hon så bra på att göra själv.
www.tiner.blogg.se 

Jag väljer att lägga upp några av hennes bilder (som jag faktiskt idag är lycklig ägare till).









Ni som har facebook har ju sett dem men alla har ju inte det...
... har jag hört och förstått.

Och bara därför kommer ytterligare ett



Visst är det läckra bilder?

Jag har aldrig varit bra på att vänta.
(Tror att jag varit inne på ämnet förr...)

Vänta till kvällen/morgonen/våren/påsken...
Jag kan rabbla i evigheter på allt som ligger under fliken "Väntan".

En del kanske tycker att väntan blir till en stund av ro.
Jag vill inte ha ro. Jag vill inte vänta.
Jag vill ha ro när jag själv bestämmer mig för det.

Undrar om väntan kom in i våra liv av någon orsak.
Kanske för att vi ska få tid till att tänka efter.
Tänka efter om det passar, om det är värt besväret eller 
om det har någon betydelse.

Jag är för impulsiv för att trivas med väntan.
Den tar för mycket av min tid.




Men, handen på hjärtat, hur många tänker:

"Nu får jag lite lugn och ro
eftersom jag har plats 183 i kön, när TV'n krånglar.
Nä, då minsann ska det fixas direkt,
särskilt om den krånglar till OS invigning eller fotbollsfinalen.
(Hos mig får det gärna krångla just då.)



Eller... 

"Där ser man, kö igen på Essingeleden...
Ja, vad gör väl ett par timmar mer eller mindre? Jag kan ju sitta här och finna ro."



Jag är i allafall konsekvent.
Jag vill aldrig ha väntan.