Jag har aldrig varit bra på att vänta.
(Tror att jag varit inne på ämnet förr...)

Vänta till kvällen/morgonen/våren/påsken...
Jag kan rabbla i evigheter på allt som ligger under fliken "Väntan".

En del kanske tycker att väntan blir till en stund av ro.
Jag vill inte ha ro. Jag vill inte vänta.
Jag vill ha ro när jag själv bestämmer mig för det.

Undrar om väntan kom in i våra liv av någon orsak.
Kanske för att vi ska få tid till att tänka efter.
Tänka efter om det passar, om det är värt besväret eller 
om det har någon betydelse.

Jag är för impulsiv för att trivas med väntan.
Den tar för mycket av min tid.




Men, handen på hjärtat, hur många tänker:

"Nu får jag lite lugn och ro
eftersom jag har plats 183 i kön, när TV'n krånglar.
Nä, då minsann ska det fixas direkt,
särskilt om den krånglar till OS invigning eller fotbollsfinalen.
(Hos mig får det gärna krångla just då.)



Eller... 

"Där ser man, kö igen på Essingeleden...
Ja, vad gör väl ett par timmar mer eller mindre? Jag kan ju sitta här och finna ro."



Jag är i allafall konsekvent.
Jag vill aldrig ha väntan.