Nä, jag har inte gett upp jag bara konstaterar.

Det går nästan inte en dag utan att jag har känslan av att jag har glömt något.
Jamen så där att jag nästan stannar upp i steget och tänker "Vad var det jag skulle göra nu?".
Någon "förstå-sig-påare" har tipsat om att det då är bra att gå tillbaka till utgångsläget och liksom börja om.
Ja, det är ju en strålande idé, om jag kom på vart utgångsläget var.

Sedan går det en tid och då kan ibland minnet komma tillbaka men då är det så dags, tre veckor försent. 
Och då tänker jag; har tre veckor!!!  redan gått?
Det finns bara drygt 120 stycken sådana treveckorsperioder på ett år.

Tiden går så fort.

Fem månader har snart gått sedan vi var i Australien.
Vad har jag gjort?
Vad har jag egentligen hunnit med?

Snart är det sommarlov. Vilken lyx! Ja, det är verkligen lyx.
Då vill jag stoppa tiden, eller åtminstone sakta ner lite på den.
Då vill jag ha tillbaka alla treveckors perioder, de jag har glömt.




Jag vill ha en lång, lång sommar. Den längsta sommaren någonsin.
Jag vill ha midnattssol också och jag vill inte sova.
Jag vill gå därute och vänta på att fåglarna ska vakna
eller kanske för en gångs skull vara den som väcker dem.
Jag vill ta igen all tid jag har förlorat.
Förvisso sägs det att ingen tid är till spillo men vad vet de, som påstår det, om mig?

Jag vill också ge tillbaka.
Ge av allt jag fått.
Det tar tid, jag lovar.
Ibland förundras jag över hur det kom sig att jag fick allt.
Jag kommer inte ihåg allt men jag har känslan.
Där behöver jag inte återvända till någon utgångspunkt.
Jag går ständigt med känslan av att jag är rik.
Kanske för att jag har glömt det andra eller så har "det andra" aldrig funnits.

Aa... det var bara det jag ville säga.