Härom året, ja, för en sju åtta år sedan förresten
(tiden går så fort)

lärde jag mig att betala mina räkningar över internet.
Är inte det en fantastisk utveckling, så säg?

Men som med all teknik är den bara ljuvlig så länge den fungerar.
Plötsligt en dag i slutet av en månad då räkningarna skulle betalas gick det inte att koppla upp sig mot banken.
En liten känsla av panik blandas med den stora irritationen.
Den blandningen brukar som bekant inte vara särskilt konstruktiv.
Inte i mitt fall heller.

Men eftersom räkningarna på den tiden tog ett par dagar på sig att nå fram hade jag riktigt bråttom med att få betalningarna gjorda. Jag försökte om och om igen.
Min e-legitimation verkade vara någon helt annanstans än i min dator.

Då kom jag på att tantadorum på banken, en gammal elev till mig, hade sagt att jag hade support. Det var ju bara att ringa så skulle säkert allting lösa sig.
Leta, leta, leta... Var fanns numret?

Vänta, vänta, vänta...
Tekniska imbeciller tog upp tiden till supporten så jag fick "nummer långt bak i kön".
Vänta, vänta, vänta...

Ah, äntligen min tur.
Jag förklarade problemet och supporten tyckte att det lät lite märkligt att jag inte längre fick kontakt med banken. Han sa: " Har du kvar ikonen?"
Ikonen? tänkte jag, jag skulle till supporten och inte till någon ortodox kyrka. Ikonen? Vad pratade han om?
"Nej, jag har ingen ikon", svarade jag. "Hur ska den se ut?"
"Ja, man kan nästan säga att det ser ut som ett litet paket."
I min lilla värld var ikoner vackra avbilder av Jungfru Maria och Jesubarnet inte "paket" i någon form.
Han är galen, tänkte jag.



Han fortsatte: "Du har kanske lagt den på skrivbordet?"
Inte för att jag trodde det men jag lyfte på alla papper och annat skräp som låg på mitt skrivbord. Jag visste ju att jag inte skulle hitta det där men letade mest för att vara tillmötesgående. Han hörde ju prasslet och förstod att jag tog honom på allvar. Man är väl artig?
"Nä, här finns inget litet paket", sa jag.
"Kan du ha slängt det i papperskorgen då?" undrade han.
Varför skulle jag ha gjort det? Man slänger väl inte ett paket?
Men jag böjde mig ner och letade i Tims äckliga snuspapperskorg, fy vad äckligt. Men inget paket.



Det är ungefär nu, med handen i ett antal begagnade portionssnuspåsar, som jag inser vad jag håller på med. Jag pratar med en datanörd som kan allt inom datorer. Han är inte ett dugg intresserad av mitt skrivbord eller min papperskorg. Han pratar bara om datorn. Om ikonerna som finns på dataskärmens skrivbord och om datorns papperskorg. 
Jösses Amalia, hur kan man rädda ett ansikte som redan är tappat?


Ärligt talat minns jag inte hur det slutade. Det har jag förträngt.
Vem var den äkta imbecillen?
Ja, ja, jag vet.

Varför är det så lätt att döma andra?