I måndags gjorde vi en utflykt till Huddinge kyrka.
Det var inte bara en utflykt utan snarare en sammankomst.

Vi hade bestämt möte där med "pensisarna" från Rosendalsgården. Vi skulle tillsammans få vara med om en
första adventsandakt.

Det var vintervitt och kallt.
Som en vintertavla, en målning av en okänd konstnär som levde för länge, länge, länge sedan.

Vi väntade in färdtjänstbussarna och hjälpte våra vänner den sista biten in i kyrkan.




Många pensionärer hade rullatorer, andra rullstolar och ett fåtal kunde gå med hjälp av stöd.
Att vi fyllde en stor funktion fanns ingen tvekan om.




Allt tog sin tid. Rullstolar samt rullatorer placerades omsorgsfullt i kyrkan.
De tar stor plats och alla vill ju se och höra så bra som möjligt.

Det är fantastiskt viktigt för oss att vara tvungna, för någon annans skull, att dra ner på tempot.
Våra unga fötter springer lätt och fort. Våra unga ögon ser. Våra unga hjärnor registrerar snabbt och våra unga muskler har lätt att lyfta fötter och ben för att förhindra att vi ska snubbla eller halka. Sådant sker blixtsnabbt och självklart för oss.
Men här, vid Huddinge kyrka, tillsammans med våra vänner från Rosendalsgården,
stannade tiden upp ett ögonblick.
Återigen kommer Neil Armstrongs klassiska ord till min hjärna:
"Ett litet steg för en människa men ett stort steg för mänskligheten."

Ja, jag vill verkligen ge våra elever en stor eloge. Jag vill att de ska förstå sitt oerhörda värde och hur mycket värme och glädje de skänker, bara genom att vara sig själva.


                

Det var fint i kyrkan, högtidligt.
Vår präst var fantastiskt go' med både personal och pensionärer från Rosendalsgården. Hon känner dem eftersom hon brukar vara där.
Hon berättade om advent, Josef, Maria och det lilla Jesubarnet, om ljuset som visade vägen till stallet.


 
Vi avslutade gudstjänsten men att sjunga "Nu tändas tusen juleljus".

Det vankades adventskaffe på Klockargården. Men att komma dit tog också sin lilla tid. Två av våra elever fick dela ut en liten gåva från kyrkan till pesionärerna, ett litet adventsljus.
Det blev kö för att komma ut, en kö av rullstolar och rullatorer som långsamt, mycket långsamt slingrade sig mot Klockargården.

En pojke i vår klass paxade för tant Vega. Han körde henne i rullstolen som om hon vore av kristall och han hjälpte henne till toaletten, stod sedan troget utanför och väntade på henne. Det var hans tant Vega. De satt och fikade vid samma bord. Tant Vega skämde bort honom och hans kompisar med lussebullar, pepparkakor, mandariner och godis.
Vad några ögonblick kan stråla.

Jag får en deja vu känsla men ändå inte.
För inte alltför länge sedan, det känns som om det vore igår, körde jag mina barn i barnvagn, strax efter införskaffades en lära-gå-vagn. De lärde sig att gå med stöd, hålla någon i handen... Jag gav dem all min kärlek, tid och kraft. Jag såg de där ögonblicken som strålar.
Egentligen gav jag inte så mycket. Jag gav bara av mig själv. Det kostade inte på men jag blev rik, dubbelt upp.

Idag var det många miljonärer som lämnade Klockargården i ögonblick som strålar.