En sensommardag 1990 satt jag fridfullt och hade precis börjat att ammade Tina.

Tim var uppe på loftet och tittade på TV då det knackade på dörren.
Tina hade somnat så jag lade henne i hennes säng innan jag öppnade dörren.
Utanför stod två ganska unga människor, en man och en kvinna.
De berättade att de kom från polisen, de var civila liksom deras bil, tack och lov.





Jag kände mig illa till mods.
Vad hade hänt?
Hade någon dött?
Fanns det någon "skummis" i trakten?
Jag blev så rädd att alll mjölk rann ur mina bröst och orsakade tefatsstora ringar på min ljuslila morgonrock.
Jag bad om ursäkt för det och poliserna log.
De fortsatte att le när de frågade om jag var jag.
Vem skulle jag annars vara?
"Ja", sa jag. Vad nu jag hade med allt att göra. 
"Och du har en olaglig bärbar telefon?", fortsatte de.
"Nej, den är inte olaglig", försökte jag övertyga dem.
"Jo, det är en tiominnes telefon som sänder på upptaget-ton", envisades de och fortsatte: 
"Vi har pejlat in den. Kan vi få se den?"

  

Tiominnes telefon, må så vara men va' då sända på "upptaget-ton"?
Jag fick ju signaler när jag ringde, inget upptaget pipande.
Så där hade nog konstaplarna fel.
Jag bad dem att komma in och bjöd dem på kaffe.
(Typiskt mig va', Tim?)

Tim blev nyfiken och undrade vilka "gästerna" var.
"Polisen", sa jag lite mumlande, flyende.
Tim, drygt två år, blev mäkta imponerad (på den tiden) över att hans mor hade så fina vänner och serverade dem kaffe i sin lila morgonrock med mörka tefatsstora mönster i surt luktande frotté.





Ja, så satt vi då vid köksbordet, poliserna och jag.
De fick se telefonen och ville veta varifrån den kom.
"Från USA", sa jag upriktigt.
"Vem har fört in den till Sverige?"
"Det säger inte jag för det var jag som bad att få den."
"Men då kan du fällas för insmuggling."
"Jaha", sa jag. "Då får det bli så."
"Sen kan du fällas för brott mot radiolagen."
"Jaha", sa jag. "Varför det?"
"Din telefon sänder på en annan frekvens, på upptagetton, och ger störningar till andra.
Godkänner du att vi tar telefonen för konfiskering?"
"Ja, ta den och jag erkänner mig skyldig till allt ni har att föreslå."



Vi skildes åt efter ett par timmar.
Jag förstod inte riktigt vad som hade hänt.
Jag hade ju inte en aning om att telefonen var olaglig.
Jag trodde att det var som att köpa kamera i Japan.

Men nu var säkert allt löst.
Jag hade inget att oroa mig för.  
De hade telefonen och jag hade erkänt mig skyldig till både
insmuggling och brott mot radiolagen (trots att det rörde sig om en telefon).

Jag fräschade till mig
 och andades ut.
Lugnet lade sig över Jaktvägen.




Till nästa morgon då min nyvunna vän, polisen, ringde.
Han talade om att det skulle bli rättegång men att det inte längre fanns misstanke om insmuggling. 

Hur otroligt det än låter, tro det eller ej men rättegång blev det.
I gamla Tingshuset i Huddinge.
Morfar fick sitta barnvakt medan jag, modern till barnen, skulle infinna mig i rättssalen.

Men det är en annan historia.
När jag kommer ihåg ska jag skriva den.