Ibland kan en låt komma förbi och sedan försvinna.

Det är väl okej men tänk vad jobbigt det är när den stannar och riktigt grötar in sig i
hjärnsubstansens kletiga inre.

Den finns där när du vaknar och den finns kvar nästa morgon när du ånyo stiger upp.
Ja, alla låtar är inte jobbiga, inte de som är bra men tyvärr är just de ofta flyktiga.

"Blommig falukorv"? En hel dag!
"Du ska få min gamla potta"?
Eller vad sägs om "I ett hus vid skogens slut"?



Eftersom jag är inne i min fröperiod skapar jag mina egna texter.
Vill ni veta vilka?

"Ja, se det fröar. Ja, se det fröar, det var väl roligt, hurra!"

"Det som göms i frö kommer upp i tö, pling pling."

"Titta det fröar. Titta det fröar. Allting är mitt, mitt, mitt."

Ja, så där håller jag på.




Jag menar, det är ju ganska synd om de som måste tillbringa dagen och stå ut med mig och mina låtar som ibland bara måste ut, trots att jag försöker hålla emot,
men jag då? Jag måste höra på dessa urtöntiga låtar timme ut och timme in.
Det finns inget stopp.

Undrar om det hänger ihop med mitt yrke?
Jag är ju FRÖken.