I början av 80-talet
fick jag för mig att plugga matte.
Lätt som en plätt, tänkte jag.

   Jag bodde på Hagagatan, i en liten etta, tillsammans med min smarta pojkvän, Peter. Jag satt i köket och räknade så att talen for. Plötsligt blev det stopp. Det blir lätt så när tal inte längre är tal utan är rena rappakaljan (oförståeligt eller innehållslöst tal, just det, TAL). Peter låg i sängen och läste, höll sig borta från köket. Smart gjort. 
Jag läste återigen och denna gång mycket noggrant, det idiotiska talet som gjort att det blev tvärnit men jag fick inte ihop det. Jag grymtade och knorrade högre och högre. Peter bad mig läsa talet högt för att kunna hjälpa mig. Det gjorde jag.

- Ja , vad står det att du har? undrade han.
- Jag har ingenting, svarade jag så sur man kan bli.
Allt jag hade låg framför mig.
Det var en lärobok, ett block, en penna, sudd och linjal, men det vågade jag inte knysta om. 
 - Jo, men det stod ju där. Läs igen, långsamt och högt.
Jag gjorde som han sa, skitsurt.

- Jamen där, där sa du det, försökte han uppmuntra.
- Jag har ingenting. Jag vet inte vad jag har. Jag förstår inte.
- Jo, du har ett halvt X, sa han.
(Precis som om det vore det mest naturliga i världen att springa runt med halva X.)
Vad ska man med det till, ett halvt X, idiotiskt tal.




 
- Skriv ett halvt X, sa Peter
Jag gjorde så och förstod än mindre och definitivt, absolut noll när han fortsatte:
- Nu kan du räkna ut det.
 
Jag kunde inte förstå hur det skulle kunna bli en uträkning.
Jag tittade på mitt halva X och försökte tänka logiskt eftersom matematik kräver logiskt tänkande.
Nä, ingenting hände så till slut bad jag honom att komma. 
Han kom, såg ner på mitt block, frågade vart det halva X:et stod.
Jag pekade.
- Vad är det där, ville han veta.
- Ett halvt X! Du sa ju att jag skulle skriva det.
Han skrattade, men inte elakt, och undrade varför det var fel att skriva 0,5 X i stället för / som jag hade gjort. 
- Hur hade du gjort om det var ett halvt Y? undrade han.
På det hade jag inget svar jag förstod ju att den frågan inte krävde något svar men i min hjärna var ett halvt Y glasklart för två alternativ. Antingen | eller V . Har matematiker ingen fantasi, eller?

Som förklaring på vad algebra är kan man läsa detta från Wikipedia:

"Algebra kan också beskrivas som förhållanden, vilka uppkommer,
när ett ändligt antal räkneoperationer utförs på en ändlig mängd av tal."

Ja, då blev ju allt solklart, eller hur?

Har jag skrivit om det här tidigare? Det känns lite så faktiskt.

Har jag berättat om när jag hade fel på datan och inte kom in på min banks sidor?
Ja, det är en historia i sig.