Ska berätta hur det kan gå till på café.
Inte för att jag själv har så stora erfarenheter, men andra har.

Det är här, vid disken, man ska börja med det stora valet.
Smörbulle, kanelbulle, vetebulle, bulle, bulle...
Tänk om man beställer någon som inte är så god.

Redan här skapas stress och nervositet.

Vilken bulle ska man välja?






Man tar sin kaffe och sin torra bulle
(för de brukar ju smaka det man känner igen, torrt och gammalt).

Nästa stressmoment...
Var finns det plats att sitta?

Blicken far stirrigt runt, sökande.
Åh, perfekt en plats....

Blickar... man känner blickarna.
Från någonstans i detta lilla rökiga café är det någon som stirrar.
Man försöker se varifrån blicken kommer.

En man slår ned sin blick. 
Var det han?



Nä.. det var nog inte han, eller?
Tur att glasögonen sitter där det ska för det gör inget annat.


 
Koppen kommer lyckligt ned på bordet.
Likaså bullen men den har ju ett skal av stötsäkert material så det spelar inte så stor roll men väskan... Handväskan far i golvet med en smäll.
Nervöst var det innan och nu blir det än värre.

Alla tittar säkert.

Han med blicken,
han som stirrade och sedan slog ned sin blick, för det var han,
reser sig och ger tillbaka väskan.

Sen var det kört!
och det är det fortfarande.

På hösten 1949 blev det en resa.

Inte vilken resa som helst utan en resa till världens ände,
och inte vilken ände som helst, Tockarp.




Vilken vacker kärlekssaga.

Jag fick det här kortet av mamma och pappa.
Plötsligt ville jag bara att det skulle finnas med på min blogg.
Jag tog bort ramen och på baksidan av kortet stod det

"Tockarp hösten 1949"

Nu är det höst, 2009

60 år har gått sedan bilden togs, 60 år!

Så enkelt det var på den tiden.

Köper en fika och bulle, fanns väl bara det att välja på.
Går ut från fiket med en man som man sedan har kvar i 60 år!
(Tänkte skriva en liknelse om man och bulle och gammal och torr men jag hoppar det.)
Otroligt!

Nu för tiden kan man ju inte ens välja.
Och när man väl valt så blir det fel.
Det blir inte gott nog.