Dagen i dag är en märklig dag.

Den ena delen av denna dag är så positiv, att det liksom bubblar i min av återfunnen glädje, den andra är det inte.
Hur kan dessa två dagar sammanfalla?

Kanske är det så, att jag med mitt dåliga minne, får en dag att hålla reda på, i stället för två.
För att kunna känna glädje måste även förmågan att känna sorg finnas. För att känna styrka, svaghet.
Alla känslor behöver sin motsats.

Kanske är det därför jag känner så mycket.

Den bubblande känsla kommer från gårdagskvällen/natten.

Så här blev den kvällen...

Dessa två festfixare ordnade en överraskningsmiddag till sina mammor.



Mammor som inte träffats på flera år.
(Det är nu svaret på inläggets rubrik kommer in.)

Då tar alltså döttrarna saken i egna händer.
Tina talar om att hon och jag ska till en nyöppnad restaurang.
Sofia ber sin mamma att komma och vara hennes enda middagssällskap.

Så blev det naturligtvis inte.



Hur tar man igen tid?
Jag vet inte.
Det enda jag vet är att jag vill ta tillvara den kommande tiden.

Tack Tina och Sofia.

Idag är det två år sedan jag för sista gången såg Matthias.
Jag var på Statoil och råkade möta Tim och några av hans vänner där.
Matthias dök också upp. Glad och full av liv, som alltid.
Jag fick/tog en kram av honom, den sista någonsin.
De skulle hyra bil för att åka till Gotland.
Den bil som stod till deras förfogande var för liten.
De fick ta min och i väg for de.

De kom också tillbaka efter några härliga dagar tillsammans.
Det var den tiden de fick.

Så lite vi vet om vad som komma skall.