När jag ser framåt känns det långt, när jag ser bakåt känns det kort.

Men någonstans på tidslinjen blir långt kort och kort blir långt,
samtidigt som långt kan bli så långt att jag inte minns och det kan ju kort också vara.
Långt kan också bli så långt att det nästan inte hänt
och kort kan bli så kort att det snart borde hända trots att det redan hänt.
 
Nu när jag ska förklara blir jag alldeles förvirrad.
Det var glasklart nyss men inte nu.




Jag tror det är dags för en låt.
Jag är kär i den här (också).