Ja, nu är jag upprörd, igen.

I dag är jag frustrerad.

Jag har en vän, Marina, som mottog ett svartaste, kolsvartades besked härom dagen.


(Lånad bild från aftonbladet. Foto på Marina: Niclas Hammarström)

Hennes mamma, dygt 60 år, har långt gången alzheimer.
Att ha långt gången altzheimer behöver inte betyda att det pågått i årtionden.
Men att det har pågått i skymundan, i de skumma mörka hörnens skuggsidor, är nog relevant. 

Från att i maj 2011 ha klarat eget boende till att i mitten av augusti inte ha en chans att komma hem är
kol-natt-bäck-svart-djup-avgrundsliknande käftsmäll. 
Det är som att tappa fotfästet.
Trilla ner i en ändlös brunn
där det enda som finns är mörker
och när du trodde att det var som mörkast och svartast,
blir det än svartare.
Jag pratar inte om nattsvart mörker
- det är alldeles för ljust -
jag pratar om om det mörker som varken du eller jag vill stå ansikte mot ansikte mot.
Det mörker som vi aldrig vill möta.
Det mörker som är så svårt att tala om.

Dessutom fann jag detta på hennes, Marinas, facebooksida:

"Dagens sanning !!!!

Sätt de gamla i fängelse och de kriminella på äldreboenden!

Då får de gamla möjlighet till
bad,
hobbies och
utevistelse.
Ingen kan stjäla från dem,
de får fri kost och
logi,
tv och
underhållning
och
de får pengar istället för att betala.

De kriminella får kall mat,
inga pengar,
vara helt ensamma,
få lyset släckt klockan 20:00
och duscha 1 gång i veckan!
Om de har tur!!!!"

Jag snodde den, ändrade lite och placerade den här. 
(Man får göra så på facebook, mamma o pappa.)

Jag kan inte ens förmå mig att lägga in en bild.
Ärligt, det finns ingen bild som passar.