Energi?

Ja, vad är energi?
För mig är det något positivt. Något som ger
kraft, livslust, glädje, ambition och intensitet.
Energi står på den "braiga" sidan.



"Braiga" sidan av vaddå? kan man undra.
Jomen, ni vet, det är så populärt att skriva upp allt i spalter.
"Skriv för- och nackdelar i varsina spalter och se därefter
om det är värt en förändring."

Det goda mot det onda,
det vita mot det svarta,
det glada mot det sorgsna,
det roliga mot det tråkiga.
Ja, ytterligheterna.

Nu råkar jag ha ett underbart jobb och slutar inte förrän jag tvingas ut.
Jag tänker inte gå då heller, för den delen men i allafall...
Men alla har det inte som jag.
Och det handlar inte bara om jobb, lön eller boende.

I bland måste man börja tänka om.
Tänka om det finns någon möjlighet till ett bättre mående.

För det finns dålig energi också.

Eftersom vissa saker, vissa platser, vissa människor
och bland dem -vissa personer- vissa dagar, vissa stunder etc.
som tar av vår energi
utan att ge ett uns tillbaka.
Det är en energi som gröper ur, urholkar, trasar sönder och pulvriserar
allt positivt.
(Nog är det märkligt att det negativa har en sådan kraft.)
Och kan vi inte tanka på ny energi
från en energipump någonstans så finns det faktiskt ett slut.
Energin, det positiva, tar helt sonika slut när det negativa tar över.
Man orkar bara inte mer.
Kraften har förkolnats.
Ligger som grådaskig aska på botten.




Och sedan, all den där energin man använder i onödan,
då man stjäl av energiförrådet.
När man har en förutfattad -förrutbestämd- mening
om hur saker och ting kommer att gestalta sig.
Den energin som kunde ha varit kvar som positiv 
om man hade förmått sig att tänka positivt eller inte alls, börjar sina.

Exempelvis om man måste åka till Ullared mot sin vilja
(vilket jädra elände, i-landsproblem).
Hur som helst.

Från det att dagen för avresa är bestämd börjar energin sippra ut.
Det kan gå dagar, veckor, månader och energin sipprar ut
i ett jämnt flöde.
Det blir ett mörker och allt runtomkring mister sitt värde.
För en resa till Ullared? mot sin vilja?
Om det är värt det? är ingen fråga.
Att det sker är ett konstaterande.



Ja, så kan det bli.
Det är ju naturligtvis inte bra men det kan alltså ske.
Då kommer nästa "stora" problem.
Varför bjöd jag hem gäster? Jag orkar inte städa!
Förbaskade gäster.

Och energin, som har Ullared att tänka på,
som redan har sinat och är låg, på risknivå, sjunker nu än mer.
Dagar går i någon form av ilsket dis.

Allt känns irriterande fel.
Det kommer gå åt fanders med allt.

Den lilla energi som fortfarande håller sig kvar,
kramaktigt,
talar om att du nu ska skriva "för- och emotspalter". 
Pennorna är putsveck tillika papperen.

När så skrivdonen äntligen är på plats
finns det absolut ingenting att skriva i fördelsspalten.
Den står gapande tom
medan nackdelarna rabblas, nyanseras,
krockar med varann, skrivs med fetare stil,
understrukningar och utropstecken,
och får till sist inte plats eftersom spalten tar slut.
Det är inte bara den som är slut.
Armen värker och greppet om pennan är i kramp.
Man är helt slut.
Bläcket i pennan likaså.
Och medan svettpärlorna rinner från det hornprydda hårfästet
får man syn på klarheten som ligger mitt framför en. 




Det är då man ser, det man visste från början.
En bekräftelse på att man tänkt rätt.
Ett facit.
Ullared och gäster i ett tvångstädat hem är inte kul.
Det finns ju ingenting i den positiva spalten.
Att det är bedrövligt står ju så tydligt framför näsan.

Och energihålet gapar tomt.
Det ekar "inte kul... inte kul".

Och då inträffar något märkligt.
Den, sedan ett halvår tillbaka, förpestade resan till Ullared blir en höjdare
och festkvällen med gästerna får aldrig ta slut.
"Det här måste vi göra oftare", är avskedsorden och de kommer från hjärtat.





Så mycket onödig energi som gått åt till absolut ingen som helst nytta.
Och vem kan man skylla på?

Ja, nu är det ju så att jag har valt att skriva "man" och "vi" istället för "jag".
För det är alltid lättare att råda andra.
Så naturligtvis handlar inte det här om mig... Näe.