Han hade varit blind sedan födseln
och som han sa, saknade han inte synen eftersom han aldrig haft den.

Bara det att inte känna saknad över något man aldrig haft är en svinlande tanke.
Men han berättade också att han hade aldrig gett upp hoppet om att en dag kunna förstå
vad vi seende pratar om.
Därför var han rädd om sina oseende ögon.
Nästa svinlande tanke: Att vara rädd om något som man inte har, som inte finns.

Han berättade att han hade en mycket stor bekantskapskrets,
en seende bekantskapskrets som aldrig gav upp om att fråga honom
om han ville följa med på de årliga resorna till Holland.




De sa att det var så vackert att se när alla tulpaner blommar i alla tänkbara vackra färger.
Dessa oändliga fält av tulpaner, tulpaner och åter tulpaner 
i färger som knappt en konstnär känner till.
Den blinde mannen hade då, hittills, aldrig följt med
eftersom fält, hundratusentals tulpaner, alla tänkbara färger inte fanns som bilder i hans hjärna.



Han undrade om vi hade några frågor till honom.
Det hade vi och för att visa det räckte vi upp händerna, som sig bör i en skolsal.
Det är som sig bör i en seende skolsal.
Vi tog ner dem igen.
Kände oss lite fåniga men det hade vi inte behövt.
Han hade ju inte sett vårt lilla misstag.

Jag hade velat fråga honom om han drömde när han sov.
Och om han gjorde det, hur var hans drömmar?
Hur är drömmarna hos en som aldrig har sett?
Drömmer man med ljud?
Kan man ha mardrömmar? 

Jag minns inte att jag ställde mina frågor.
Jag tror jag sjönk ner, skämdes för min uppräckta
hand -inte inför honom utan för mig själv- och satte på de trygga skygglapparna.

Jag inser idag att jag tar mycket för givet men
jag är klok nog att ta bort skygglapparna som hindrar mig att se.
Ni vet de där som hindrar varje människa att verkligen kunna se...