Om det är något jag inte ska bli när jag blir stor
så är det parkeringsansvarig

Aldrig hade jag väl, ens i min vildaste fantasi, kunnat tro att det
ska vara ett sådant bök med parkeringar.

I min förening med futtiga 111 bostadsrätter tar
parkeringseländet
otrolig tid, onödig tid i många fall.
I procent av styrelsearbetet?
Ja, kanske 20-25%

Så för att slippa springa ut med lappar -där vi ber att man ska följa
våra parkeringsregler- och fästa på folks bilar har vi nu bestämt oss för Q-park.

Nu kommer inte en lapp med vänliga ord att sitta på rutan utan en bot på 400 kronor.
Och jag undrar... var det hit vi ville komma, egentligen?

I natt 01.34 ringde min mobiltelefon.
Jag svarar alltid eftersom det kan vara Tim eller Tina som behöver min hjälp.
I natt sov de nog på söta örat, hoppas jag.

Det var inte de som ringde utan en medlem som undrade
vad hon skulle göra med en bil som stod och larmade var tredje minut.
Själv kunde hon inte gå ner och se vilken bil det var
eftersom hon inte ville lämna sina barn.
Hon avslutade samtalet med att säga att hon hoppades att
någon annan, utan barn skulle gå ner.

(Jag funderar över vilka skyldigheter en styrelse har.)

Jaha, så var jag alldeles för pigg för att somna om.
Ingen bra start på den nya dagen...



På eftermiddagen ringde jag runt till alla möjliga angående
olika parkeringsfrågor.

Jag gick ut för att hämta en p-bot som hade satts fel (får ringa om den i morgon).
Då fick jag syn på en bil som jag tog registreringsnumret på.
Gick hem och ringde Transportstyrelsen och fick så småningom veta
att ägaren till bilen bor i ett hus som inte ingår i vår förening.

Jag hittade telefonnummer till ägaren på "Hitta.se" och såg
då att han fyller år idag.

Skulle jag skälla eller gratulera?

När han svarade presenterade jag mig och talade om att han inte
fick stå på vårt område.
Jag talade också om att vi kommer att anlita Q-park ganska snart.

Han var hur trevlig som helst och bad så 
mycket om ursäkt.
Han skämdes eftersom han tydligen har en egen parkering 50 meter
bort men varit för lat och därför parkerat så nära sin port som möjligt.
Han försökte inte skylla ifrån sig.
Han var olycklig över vad han gjort.
Han skämdes.

Innan vi skulle lägga på gratulerade jag honom på födelsedagen.
Han blev förvånad och glad. Han talade om att han och hans
lilla familj skulle åka och äta gott.

Efter ett par timmar ringde han upp mig.
Han var bara så glad att jag inte hade skällt och att
jag hade brytt mig om hans födelsedag
så han ville ringa och tacka mig, en gång till.
Han bad mig framföra sin ursäkt till Brf. Uven

Då tänkte jag att jag kanske kan praoa
som parkeringsansvarig någongång.

Vad jag vill komma till idag?

Jag gjorde rätt. Jag känner det.
Det är bara rätt person -i rätt tillfälle- som ska få den riktade ilskan.
Kalid, som mannen hette, förtjänade inte att drabbas av min ilska efter vad andra
har handlat och gjort.

Ja, jag gjorde alldeles rätt.
Det känns förbaskat skönt