Det är så mörkt ute.
Det är mörkt när jag vaknar och mörkt när jag kommer hem.
Det är en snubblande årstid.
Jag ser inte var jag sätter fötterna.
Och när jag tänder lampan ser jag att halva skogen har följt med in.
Den har liksom klistrats fast under mina skor och lagt sig på hallmattan för att torka.
Min hallmatta påminner om hösten med sina bruna, torra löv. 
Nu är det ju inte alldeles galet med det för det finns ju ljus.




Det är en viss känsla att vänta till den 22 december.
Inte för att det händer så mycket just då men bara vetskapen om att mörkret kommer att vända
är som att vänta på jultomten.

För tänk om vi alltid hade ljuset...
Då skulle vi ju inte veta när det riktiga ljuset kommer.