Det finns låtar som fastnar, som jag spelar om och om igen.

Har väl aldrig intresserat mig för Bob Dyland.
Han gör säkert underbart bra låtar men vi har inte samma idé om musik, han och jag.

Ja, jag förstår att det är jag som ska ändra mig, apan och bananerna.

Efter 50 år i livet med dans, rytm och musik i mitt hjärta och själ måste jag bara säga:
Lyssna och njut!



Jag är inne på min hundrade gång, minst, och den blir aldrig dålig.

Vanligen kan en låt växa fram, behöver liksom tid på sig att bli riktigt bra men den här var färdigvuxen.

Jag tror att mamma kan tycka om den. Det är inget "dunka-dunka" den här gången.
Pappa kommer att undra om "Bobban" har ont någonstans, eftersom han gnäller så förbannat.

Vi har ju ett piano, pappa. Jag spelar och du gnäller och vi blir "Look-alike Bob Dyland".
Mamma eller Ludde kan ta "guran" om det blir för svårt för dig att göra två saker samtidigt, du är ju trots allt, man.





Jag älskar er och är så lycklig över att ni finns.
Tänk på det under tiden ni lyssnar. Den tar 5,53 min.

(Kommentera sedan!

Gå längst ner på detta inlägg (innan reklamen), klicka på den gröna texten med"kommentar.
Ni behöver inte fylla i URL/Bloggadress.
Prova, det är utvecklande.)



Bob Dylan - Blind Willie Mc Tell

Jag har en annan låt som fastnat.
Den var egentligen inte heller min typ av musik men den blev det.
Där är det ett måste att följa med till slutet av videon.



Jag återkommer med den.