Speglingar

Det är inte lätt att spegla när den sköra isen lägger sig.

Denbrister så lätt. Så skör, så skör

Jag åkte förbi "fina skolan" idag. Där står bilarna, BMW, Audi, Volvo och SAAB parkerade utmed vägen, där jag ska köra. Det finns parkering, alldeles ny, men den ligger en liten bit bort, kanske 15 - 20 meter från skolan.

Det är mörkt. Klockan närmar sig 18.00. En lång arbetsdag för de vuxna och än längre för de små. De lämnades först och hämtas sist.
En del av förarna, jag förmodar att de flesta är föräldrar, sitter kvar i sina bilar och väntar på att just sin teling ska komma ut från fritids. 
Bilarna är parkerande så att föraren sitter mot körbanan och barnet måste korsa vägen för att komma fram till den väntande.
Utan att bilar är parkerade är vägbredden mellan 3-4 m. Men nu i kväll var det bilar på båda håll, om än stående med ena hjulparet i väggrenen.
Det är smalt och sikten är skymd eftersom de fina bilarna står där. Mellan ett par av dem kommer barn med eller utan föräldrar. De som håller föräldern i handen stannar och ser sig om men inte de som INTE har en styrande hand. Deras styrande hand sitter i bilen och håller om ratten. 

Ytan är matt. Ingen spegling

Jag kommer körande och har tack och lov kört där förrut så jag vet vad som kan komma.
 
Vad händer?
Telingen ser familjens bil, rusar, utan att se sig om, rakt mot det älskade föräldern (som inte ens orkade parkera säkert och ej heller mötte upp på fritids - där det kan ta lång tid att se på allt som skapats under dagen -  och tyvärr inte ens gick ut för att öppna dörren och se att "kusten var klar".

Reflex?
Jo, det fanns.
Alla bilar har reflex.
Barnet? Nä, det ingick väl inte i just den här overallen. Och förresten hängde overallen över armen tillsammans med ryggsäcken. Mössan satt på trekvart. Barnet hade inte ens tid att klä på sig.
Varför?
Ja, jag vet inte. Kanske av glädje, kanske av stress.

Det blir inget mer. Jag ser, jag tänker och jag undrar....
Om någon annan som inte visste om hur det är här vid den här tiden på dygnet, hade kört. Ja, det hade kanske inte hänt något men risken är stor, väldigt stor.

Vad lär vi våra barn?
Vad vill vi att de ska ta med sig i framtiden?
För barnen ska väl vara med där?
Är det inte en förälders högsta önskan att barnet ska leva vidare?

Låt barnen se klart, med din hjälp

Som ett litet PS kan jag berätta att jag var på Skogskyrkogården i lördags. Det finns så många som är sörjda och saknade. Det finns sådan smärta där. Det finns säkert de som tänker:
"Om jag bara hade... "
Men då är det för sent.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0