Det kommer säkert att gå bra.

Han kommer nog att kunna hålla sig för skratt men kommer jag att göra det?
Jag kan ju inte låta bli att undra om han kommer att se ut som Pinoccio. 



Tim har så annorlunda sätt att se på saker.
Annorlunda för vem kan man undra?
Ja, från mitt sätt, i allafall.

För flera år sedan hade han riktigt otäcka blåsor i munnen.
Han var irriterad och svor över dem.
Så en dag frågade han vad som var värst för dessa blåsor.
- Juice, svarade jag.
Då gick ungen till kylskåpet, tog ett stort glas av apelsinjuicen och sköljde munnen med den.
Han grinade illa men såg ändå väldigt nöjd ut.
Vansinnigt! tänkte jag och var ju tvungen att fråga varför.
- Det är min hämnd mot dem, blev hans svar. 

Hm....

Så bröts då näsan för ett par år sedan.
Lagom kul.
Men i morgon kommer hämnden, mot näsan.
Då ska den få känna på hur det känns.
Hämnden är som bekant, ljuv.

Vilken vacker dag!

Det känns i hjärtats innersta.
Det är så vackert!
Mina tankar går till mina barn.
De är lite olika och har lite olika syn på naturens storslagenhet.



Som naturen visade sig idag, fyller den mig och hela mig.
Det gör nästan ont.
"Visst gör det ont när knoppar brister..."

  

Jag vet att den hade imponerat stort på Tina.

Jag försökte med telepati i dag.
Jag koncentrerade mig.
 Tog in varje kvist och varje sökristall i mitt minne.
Försökte lägga bilderna i min hjärnas "utkorg", adresserade till Nya Zeeland.
Jag vet att hon sov men kanske kunde bilderna nå henne i drömmen, drömtiden.
Jag lyssnade på Enya, Tinas favorit.

Bilen framför mig bromsade plötsligt in, utan synlig anledning.
Det störde mig...
Eller var det ett tecken?



(En gång för snart 20 år sedan hade jag en idé på vad vår lilla tjej kunde heta.
Jag föreslog "Tej".
Nu gick inte mitt förslag igenom men visst hade det varit kul att ropa på ungarna?
"Tim o Tej, kom in och ät!"
Ett annat förslag, som jag inte själv ens trodde på var Jan, Timjan.)

Jag stannade vi Mölle.

Tog en kort promenad i det vackra spåret.
Det var så tyst, stilla och helt sagolikt vackert.
Luftigt men samtidigt kompakt.

Solen var på väg bort för att bli gryning någon annanstans.
Men hennes strålar, något bleka kanske, nådde fortfarande fram, de nådde mig.
Det är det som gör så ont.
Jag älskar så.






Mitt i denna tysta storslagenhet kom det ett flygplan.
Kanske på väg till andra sidan jordklotet.
Kanske fick det med sig mina bilder.
För vem tror på telepati?

Jag kan inte låte bli att tycka om det.

Visst är det kallt men jag slipper slasket och det så vackert.
Nu är det väl som så att jag inte tillhör den promenerande typen -jo, jag gillar det när jag väl kommer ut - och det är ju ofta, just sådana som jag, som har flest åsikter.
Jag menar jag har positiva åsikter om kollektivtrafiken - hur ofta nyttjar jag den?
Jag har positiva åsikter om trängselavgifterna i stan - när blev jag drabbad?
Jag har negativa åsikter om de som flyttar till innerstan och sedan klagar på buller - sa jag och sitter i den tysta delen av förorten.

Hur som helst...
... i mina ögon är vintern, den riktiga, som det är nu, vacker.






 
Ibland är det så vackert att jag får tårar i ögonen (ja, var annars skulle man få dem?).
Om det dessutom är rimfrost syns varje gren, varje kvist så tydligt.
Det är som om snön/rimfrosten ligger som ett skyddande dunbolster.
Det är ju så här det ska vara, årstider menar jag.




Det är gott att ha en vedkamin att värma sig vid men ibland är det trångt om platser framför den.
Funderar på att skapa någon form av kösystem eller bli stolsvakt.
Utfärda böter om man nyttjat platsen för länge. 

Tänk att gå med viktig uppsyn och skriva ut böter, så där hämndlystet.
Gärna med dryga påminnelseavgifter som påföljd. Moahaha...

Sen kommer verkligheten emot mig.
Skulle jag verkligen vilja skriva dem?
Vad skulle jag vinna på det? en stömming? 



Jag sätter mig på golvet, det är ju ledigt.
Pappa säger att vi skämmer bort våra katter.
Förstår inte vad han dillar om.

Det har varit så kallt att till och med Fröken Rut funnit sig i att värme kräver gott (ganska) uppförande.

I lördags fick vi låna två små gnistrande stjärnor.

Det var så härligt.
Vi fick några timmar tillsammans med promenad i äkta vinterväder, matlagning och bak.




Så fantastiskt det är med ungar. Varken sträckor eller tid existerar.
Vi tog en lång promenad på drygt en timme.
Jag berättade att strax innan vi kommer hem kommer vi att behöva gå uppför en jättelång och brant backe.
Själv bävar jag för den, men det sa jag naturligtvis inte. Den tar verkligen musten ur en.
Jag behövde inte oroa mig.
Jag var underhållen under hela stigningen.
Väl uppe på krönet, med mig pustande och stånkand, sa den lilla stjärnan:
"När kommer den där backen du pratade om?"

Har de ingen koll på vad som är jobbigt?
Hur kan de orka pladdra som om vi satt i TV-soffan?
Varför böjer inte de sin kropp i onaturlig framåt-krök i uppförsbackar?

Jag vet varför.
De är stjärnor, that's why.

Det ekar så konstigt här hemma
nu när varken Tim eller hans möbler finns kvar.

De flesta dammråtterna har också gett sig av.
Portionssnuspåsarna har äntligen fått sin eviga vila, i dammsugaren.
De är bara snusfläckarna på väggen som fortfarande finns kvar.
Jag ska ta bort dem sen när jag har vant mig.
Just nu känns det en aning svart-vitt.



Tim själv är så nöjd.
Härligt att se.
Lägenheten är jättefin.
Det ligger högt och han får en fantastisk utsikt, särskilt mot Tumbahållet.



Japp, det var det.
Ett nytt år har börjat.

Är det inbyggda stjärnor som i viss belysning smyger sig fram?
(Läs huvudrubriken om det är oklart vad jag skriver om.)

Är det så att de bara lyser för mig?
Jag menar att vissa syns för mig och du ser dem inte alls och tvärtom.
En hel drös människor passerar förbi, varje dag och ett fåtal av dessa framstår som stjärnor.
Nu tänker jag absolut inte på stjärnor i rampljus, nej, nej, jag syftar på äkta stjärnor.





Det är de som på något sätt påverkar mig, positivt.
De ger energi. 
Enkelt!

Jag har förmånen att ha så många stjärnor runt mig.
En del av dem träffar jag nästan varje dag.
Jag kan väl inte säga, åtminstone inte sanningsenligt,
att de ger mig energi direkt i uppvakningsögonblicket men från sekunden då energin träffar mig,
eller när våra blickar möts, lever jag igen.





Det är stjärnor, ja, äkta sådana.
De är alla stjärnor i mitt liv.


I den grekiska mytologin kan man läsa om Vintergatans födelse.
Herakles föds och för att bli odödlig dricker han gudomlig mjölk ur gudinnan Heras bröst.
Hon blir vansinnig då hon vaknar och upptäcker knytet Herakles.
Eftersom han har munnen full av mjölk sprutas den ut då Hera knuffar och buffar på honom.
Mjölken sprids ut i universum och bildar Vintergatan, "The milky way".
Några droppar landar på jorden. De blir till snödroppar.




Och så finns det småstjärnor.
Snacka om att ge energi!
Ja, de tar också men det är väl vad det hela handlar om,
att ge och ta.

Det återkommer jag om, alldeles snart.

Så både kom och gick julen.



Det är väl märkligt hur snabbt tiden går?
Ögonblicken kommer och försvinner.
Ofta har man inte ens uppfattat att tiden är förbi.

Vi fick också en vit jul.
Det var på gränsen men den förblev vit.



Ungdomarna fanns med
vad mer kan man önska?





               
 

Jo,Tina förstås!
Hon ringde.
Underbart att höra hennes röst!
Hon var i Akaroa.

Så var ögonblicket förbi och snön började smälta.
(Det är så det "krusar sig i hårlockarna".)





Det blev dags att bege sig hemåt
och återigen blev en jul lagd i minnet.

 

Underbart väder!!

-8°C sol och snö. Det är vackert.




Jag känner att jag fått specialintressen.
Det är svårt för mig att tänka på annat och då räknar jag det som specialintresse.
Jag är dessutom specialist på dem.
Jag vet hur de fungerar,
när de fungerar
och när de inte gör det.
Jag vet när de mår bra
och jag känner till deras behov, vilka jag försöker att tillgodose.



Jag somnade väldigt sent i natt/morse.
Jag hade mycket att prata om med Nya Zeeland och tankeöverföringen var väl inte alldeles redig.
Mottagaren stod kanske i tankeskugga.

Ding, jag vaknade av att det plogades för fullt ute på gården, så dags nu.
Solen strålade och luften var klar.
Jag bestämde mig för att tillbringa dagen med att ge mina barn vad de behöver (i-landsbehov).

Tina får något som jag vet att hon uppskattar.
Hon får ett snöklätt Harbro i solljus och minusgrader.












Det ser kanske plogat ut men det kan jag säga, det var det inte.
Jag pulsade fram som en annan skogsmulle, helt inne i mitt fotograferande.
Jag ville nå Tinas och min fikaplats men det var bara att glömma.
För mycket snö, helt enkelt.

Puls, stön, stånk... fota, puls, stön, fota, burr, fota, frysss, stön, knorr.
Nja, skogsmulle är nog att ta i.

Jag har ju inte ens kläder för den här typen av väder.
Glömde bort det.




Tim då?

Ja, han är inte mycket för vackra dagar, vare sig det är vår- eller vintermornar.
(Men jag vet nog att det berör honom. Orkar inte kommentera lika ofta som jag, bara.)
Han blir lycklig när magen är mätt, som så många andra män.











Ja, då var jag väl lite rättvis?
Behoven är tillgodosedda och nu ska jag samla ihop tvätt som ska tvättas
och mat från frysen som ska tillredas i morgon.

 

Vi små har blivit stora

och stora får gå och komma som de vill.
Det har vi sett på Surrutan, Fröken Rut alltså, göra.
Hon är en märklig katt.
Inte nog med att hon orkar vara sur, mer eller mindre, all sin vakna tid.
Allvarligt talat, vem orkar sura i fem (!) månader?
Hon uppskattar ju inte livet då, tycker vi tonåringar.
Hon är dessutom lite spooky.
Hon har kommit och gått genom dörren, utan att öppna den!!!





Jag och min syster Maja har själva sett det, helt otroligt.
Vi har sett hur husse och matte lämnat huset och gått ut.
De öppnar dörren, går ut, stänger dörren.
Vi har suttit där i i fem månader! och förstått att "No, no, inga små katter ute i stora världen".




Men för Surrutan gäller tydligen inga regler.
Hon kommer in, från ingenstans, luktar frisk luft och natur,
morrar, fräser och slåss faktiskt också,
tar ett varv i huset för att visa oss att hon bestämmer - tror tusan det -
fortsätter sin ilskna sång, springer mot dörren
och vips, tjoflöjt... är hon som uppslukad, borta.

Vi sitter där, jag och Maja och förstår absolut ingenting.
Spooky.

 


Så kom då luciamorgonen och det var inte bara ljusen i hennes krona som tändes.
Jag och Maja satt som vanligt vid dörren, som vi som sagt gjort i fem långa månader.
Jag tittar bort ett ögonblick. Det var väl kylskåpsdörren som distraherade mig.
När jag tittar tillbaka upptäcker jag, till min fasa, att Maja är borta... Hon finns inte.
Totalt uppslukad av...  Uhh, uuh.

Då tar husse upp mig och försöker få mig genom en genomskinligt plastlucka.
"Frisk luft och natur", är min första tanke. Min andra är: "Nämen, hej Maja."
Lilla Maja står där och ser busig ut.

Efter fem eviga månaders väntan var allt vi hade behövt göra, att trycka lite på plastglaset
och världen utanför hade stått för våra tassar.
Nu vet vi.
Ljuset gick upp i våra hjärnor och en ny spännande tid har börjat.

Nu är hon iväg... tror jag.

Vi kom till Arlanda - i god tid.
Vi ville hinna med en avskedsfika när all incheckning var klar.

Trots att vi kom så pass tidig, två timmar innan planet skulle lyfta,
tog det ytterst lång tid vid incheckningen.
Vi undrade just var det var som tog sådan tid.

Det blev vår tur och de andra undrade nog vår undran för nu tog det tid.
De undrade så mycket - personalen på Arlanda. 



Pass?
Varsågod
Destinationer?
London, Hongkong, Sydney, Christchurch.
Start- och landningstider?
De som står på papperet 
Visum till Australien?
Varsågod
Visum till Nya Zeeland?
Va???
Har du visum till Nya Zeeland?
Va? Nej!
Du måste ha visum eller en biljett som visar att du lämnar landet inom tre månader.
Va? Nej! Hur???
Gå och köp en biljett vid biljettdisken.

Vid biljettdisken
får vi, när det blev vår tur, veta att det är billigare att köpa biljett via internet.
Internet finns längst bort vid fönstren.
Tack

Vi hittar datorerna
och Tina loggar in, som hon inte har gjort annat.




Hon ringer Kilroy resebyrå och rådfrågar.

Det visar sig att hon får en resa från Christchurch till Brisbane den 28 januari.
Nu finns det en utresebiljett.

Vi ställer oss i incheckningskön igen och undrar vad det är som tar sådan tid.
Våra två timmar har krympt.
När vi är nästan framme smyger Tina förbi ett par resenärer och frågar incheckningen om de har fax.
Nej!
Ingen fax?
Ni får gå till biljettdisken, de har nog fax.




Våra väninnor i biljettdisken tar väl hand om oss,
när det blev vår tur.
Faxet, med biljett från Kilroy, kommer och vi går till incheckningskön och
undrar vad det är som tar sådan tid.

Hon är söt och rar, vår incheckningskompis (vi känner ju varann rätt väl vid det här laget).

Bara för att visa henne att Jag är minsann berest, pekar jag med hela handen åt vänster och säger: Och passkontrollen ligger ju ditåt? (Ingen fråga egentligen, snarare ett besserwisser-konstaterande.)
Hon ler sitt sockersöta leende, nästan som hon tycker att jag var en riktig skojsam person, och säger: "Nej, ha-ha, passkontrollen ligger ditåt", hon pekar med hela handen åt höger. "Nu får ni nog skynda er för det ligger långt bort." 

HA-HA, på dig själv du.
Vi skyndar oss genom Arlandas naturliga hinderbana. Kommer fram till en kravallstaketsliknande labyrint och jag inser att det är nu vårt farväl ska ske.

Hjärtat smärtar.
Magen kniper.
Tårarna bränner.

Men jag hinner inte tänka.
Jag har bara känslan men inga tankar för nu är det riktigt bråttom.
Hon kramar mig i språnget, som om hon skulle med 715 till centrum,
springer till området där mitt tillträde tar slut och jag ser henne, hennes rygg, hennes hår,
hela hennes fantastiska
uppenbarelse... sen är hon borta.

Vi glömde vårt avskedsfika

Tiden förändras ständigt. Inte så mycket på en gång utan lite då och då så att det knappt märks.

Men så kommer händelser som startar nya tidräkningar.

Bröllop
Födslar
Arbetsbyten
Husköp
Husdjur
Katastrofer
Sjukdomar

Vissa händelser är stora för hela vår värld andra är stora för bara mig men de är oftast ändå störst.



Poff, så var hon borta. Bara så där.
Ja, inte just nu då'rå men alldeles för snart, den 14 december.
OCH
i tisdags fick jag veta nästa POFF.
Tim flyttar...i januari 2010.





 
Jag är ett svart hål.
"Stackars, stackars dig som känner att det inte finns något kvar", kanske du tänker.

Ett svart hål...
är inget hål som är innehållslöst.
Ett svart hål har en otrolig massa.
Tyngdkraften är så stark att inte ens de minsta partiklarna kan lämna det. 

Jag blir aldrig lämnad av mina barn.

De behöver bara andas lite
(som Malou brukar säga).

Och jag fick således,med mitt svarta hål, också en plats i universum bland de mina;
stjärnljus, solljus. jorden och månen.

.

Kunde bara inte låta bli att lägga dessa som ett inlägg

(Letade egentligen efter bakbilder från igår, bland Tinas bilder, fann dessa och blev kvar.
Förlåt Tina, att jag lånade dem utan lov.)




Tim med Pellen (vår mini-gris), Hampus och Kenneth

Brudarna



Isabelle, Nicole och Tina

Det är inte konstigt att Tockarp har så stor betydelse för oss.

Så fanns det en annan tid.

Kanske har jag berättat om den.
Den var tidigare, innan bilderna ovan.

Dagis ordnade maskerad.

(Precis som inte föräldrar har annat att göra än att köpa eller sy maskeraddräkter.)
För mig spelade det ingen roll för jag visste att kläderna var ordnade.
Tina skulle vara prinsessa och Tim skulle vara Turtle.
De dräkterna fanns sedan länge och hade används flitigt.
Jag förstod inte de andra föräldrarnas suckar.
- Mina vänner, det kallas planering.

Ett par dagar innan frågade jag ungarna, för att vara på den säkra sidan,
om alla kläder och tillbehör fanns på plats.
Jag vill inte vara Turtle, sa Tim.
Jag vill inte vara prinsessa, sa Tina.

Mina hakor föll i backen.
Vad i Krösamoset?

Men hallå, vad ska ni vara då?

- Jag ska vara snigel, sa Tina.
Jag ska vara kotte, sa Tim.

Efter några sömnlösa nätter gick maskeraden av stapeln med snigel och kotte.

Planering, mina vänner, det är nästan allt som krävs.

Sorry, har visst blivit dålig på att skriva.

Jag fick mängder med inspiration under veckan och tänkte att det ska jag skriva om, och det, och det...
Minnet flies också, med en väldig fart.

Pratade med mamma härom dagen.
Ville berätta att vi kommer ner till Tockarp till jul.
Hon blev väldigt glad och jag fick 100% uppmärksamhet i ca. 2 minuter då
jag var tvungen att avslöja att Tim också följer med.
Då kom hennes totala glädje.

Där tog intresset för mig slut.

Tockarp ja'.
Inte alldeles okänt faktiskt.
TV var där och spelade in ett avsnitt av Anna Pihl.
(200 meter från mitt "bara-vara"-ställe.)
Jodå, en scen tog en hel dag. Pappa var där och kollade. 
Han kollar förövrigt allt. När grannen är hemma,
när min faster Yvonne glömt släcka i källaren,
om vem som får besök av vem osv.
 

Det finns en bok också.
Rekommenderas varmt.
Särskilt sidan 44 och 45.



Kanske inte en storsäljare som Harry Potter men det är ju inte ens i samma genre.

Där kan man läsa följande:





Ja, det var det.

Nu är det inte bara pelargoner som flyttar hemifrån.

Arlanda - London - Hongkong - Sydney - Christchurch.

Den 14 december ska Tina åka, alldeles ensam, på sitt livs resa, ja, det lär det bli för mig också.
Hon åker exakt en månad innan hon fyller 20 år.


Hon kanske blir borta ETT ÅR!


 

Resan bokades idag.
Jag är så glad för hennes skull. Hon gör alldeles rätt.
Men det gör ont.
Jag kommer att sakna henne så.

Hon är så stor för mig. Hon är ju mitt solljus.
 

Ska berätta hur det kan gå till på café.
Inte för att jag själv har så stora erfarenheter, men andra har.

Det är här, vid disken, man ska börja med det stora valet.
Smörbulle, kanelbulle, vetebulle, bulle, bulle...
Tänk om man beställer någon som inte är så god.

Redan här skapas stress och nervositet.

Vilken bulle ska man välja?






Man tar sin kaffe och sin torra bulle
(för de brukar ju smaka det man känner igen, torrt och gammalt).

Nästa stressmoment...
Var finns det plats att sitta?

Blicken far stirrigt runt, sökande.
Åh, perfekt en plats....

Blickar... man känner blickarna.
Från någonstans i detta lilla rökiga café är det någon som stirrar.
Man försöker se varifrån blicken kommer.

En man slår ned sin blick. 
Var det han?



Nä.. det var nog inte han, eller?
Tur att glasögonen sitter där det ska för det gör inget annat.


 
Koppen kommer lyckligt ned på bordet.
Likaså bullen men den har ju ett skal av stötsäkert material så det spelar inte så stor roll men väskan... Handväskan far i golvet med en smäll.
Nervöst var det innan och nu blir det än värre.

Alla tittar säkert.

Han med blicken,
han som stirrade och sedan slog ned sin blick, för det var han,
reser sig och ger tillbaka väskan.

Sen var det kört!
och det är det fortfarande.

På hösten 1949 blev det en resa.

Inte vilken resa som helst utan en resa till världens ände,
och inte vilken ände som helst, Tockarp.




Vilken vacker kärlekssaga.

Jag fick det här kortet av mamma och pappa.
Plötsligt ville jag bara att det skulle finnas med på min blogg.
Jag tog bort ramen och på baksidan av kortet stod det

"Tockarp hösten 1949"

Nu är det höst, 2009

60 år har gått sedan bilden togs, 60 år!

Så enkelt det var på den tiden.

Köper en fika och bulle, fanns väl bara det att välja på.
Går ut från fiket med en man som man sedan har kvar i 60 år!
(Tänkte skriva en liknelse om man och bulle och gammal och torr men jag hoppar det.)
Otroligt!

Nu för tiden kan man ju inte ens välja.
Och när man väl valt så blir det fel.
Det blir inte gott nog.