Är det inbyggda stjärnor som i viss belysning smyger sig fram?
(Läs huvudrubriken om det är oklart vad jag skriver om.)

Är det så att de bara lyser för mig?
Jag menar att vissa syns för mig och du ser dem inte alls och tvärtom.
En hel drös människor passerar förbi, varje dag och ett fåtal av dessa framstår som stjärnor.
Nu tänker jag absolut inte på stjärnor i rampljus, nej, nej, jag syftar på äkta stjärnor.





Det är de som på något sätt påverkar mig, positivt.
De ger energi. 
Enkelt!

Jag har förmånen att ha så många stjärnor runt mig.
En del av dem träffar jag nästan varje dag.
Jag kan väl inte säga, åtminstone inte sanningsenligt,
att de ger mig energi direkt i uppvakningsögonblicket men från sekunden då energin träffar mig,
eller när våra blickar möts, lever jag igen.





Det är stjärnor, ja, äkta sådana.
De är alla stjärnor i mitt liv.


I den grekiska mytologin kan man läsa om Vintergatans födelse.
Herakles föds och för att bli odödlig dricker han gudomlig mjölk ur gudinnan Heras bröst.
Hon blir vansinnig då hon vaknar och upptäcker knytet Herakles.
Eftersom han har munnen full av mjölk sprutas den ut då Hera knuffar och buffar på honom.
Mjölken sprids ut i universum och bildar Vintergatan, "The milky way".
Några droppar landar på jorden. De blir till snödroppar.




Och så finns det småstjärnor.
Snacka om att ge energi!
Ja, de tar också men det är väl vad det hela handlar om,
att ge och ta.

Det återkommer jag om, alldeles snart.