I lördags fick vi låna två små gnistrande stjärnor.

Det var så härligt.
Vi fick några timmar tillsammans med promenad i äkta vinterväder, matlagning och bak.




Så fantastiskt det är med ungar. Varken sträckor eller tid existerar.
Vi tog en lång promenad på drygt en timme.
Jag berättade att strax innan vi kommer hem kommer vi att behöva gå uppför en jättelång och brant backe.
Själv bävar jag för den, men det sa jag naturligtvis inte. Den tar verkligen musten ur en.
Jag behövde inte oroa mig.
Jag var underhållen under hela stigningen.
Väl uppe på krönet, med mig pustande och stånkand, sa den lilla stjärnan:
"När kommer den där backen du pratade om?"

Har de ingen koll på vad som är jobbigt?
Hur kan de orka pladdra som om vi satt i TV-soffan?
Varför böjer inte de sin kropp i onaturlig framåt-krök i uppförsbackar?

Jag vet varför.
De är stjärnor, that's why.