Vilken vacker dag!

Det känns i hjärtats innersta.
Det är så vackert!
Mina tankar går till mina barn.
De är lite olika och har lite olika syn på naturens storslagenhet.



Som naturen visade sig idag, fyller den mig och hela mig.
Det gör nästan ont.
"Visst gör det ont när knoppar brister..."

  

Jag vet att den hade imponerat stort på Tina.

Jag försökte med telepati i dag.
Jag koncentrerade mig.
 Tog in varje kvist och varje sökristall i mitt minne.
Försökte lägga bilderna i min hjärnas "utkorg", adresserade till Nya Zeeland.
Jag vet att hon sov men kanske kunde bilderna nå henne i drömmen, drömtiden.
Jag lyssnade på Enya, Tinas favorit.

Bilen framför mig bromsade plötsligt in, utan synlig anledning.
Det störde mig...
Eller var det ett tecken?



(En gång för snart 20 år sedan hade jag en idé på vad vår lilla tjej kunde heta.
Jag föreslog "Tej".
Nu gick inte mitt förslag igenom men visst hade det varit kul att ropa på ungarna?
"Tim o Tej, kom in och ät!"
Ett annat förslag, som jag inte själv ens trodde på var Jan, Timjan.)

Jag stannade vi Mölle.

Tog en kort promenad i det vackra spåret.
Det var så tyst, stilla och helt sagolikt vackert.
Luftigt men samtidigt kompakt.

Solen var på väg bort för att bli gryning någon annanstans.
Men hennes strålar, något bleka kanske, nådde fortfarande fram, de nådde mig.
Det är det som gör så ont.
Jag älskar så.






Mitt i denna tysta storslagenhet kom det ett flygplan.
Kanske på väg till andra sidan jordklotet.
Kanske fick det med sig mina bilder.
För vem tror på telepati?