Solring, ett vackert namn




Idag blev jag alldeles lyrisk.
Jag fick se en solring!
Det har jag aldrig sett förut. 
Det är så sällan jag hinner med alla vackra fenomen som stjärnfall, norrsken, sol-eller månförmörkelse.
Jag får ofta veta att det skett men har oftast missat tidpunkten.
Men så idag kunde inte ens jag missa det.
Det bara fanns där.
Som en jättelik entré.
Solen fanns i mitten men reflekterades både till höger och vänster.

Det var som om det fanns TRE solar!

Mina elever måste ha gått igenom ringen!
Jag måste ha kört igenom den. 

Och... då tänkte jag:
Mina barn är fenomen. De vet bara inte om det.
 
Mitt solljus är Tina♥  Hon finns som en ring omkring mig, en solring.
Vart hon än befinner sig är hon alltid nära mig med sitt ljus och idag tror jag att hon var riktigt, riktigt lycklig.

Så vill jag tro.
Ja, det var en stark upplevelse.
Jag blev så lycklig ♥

Har inte så mycket tid till att skriva
men tänker ändå ge ett par bilder av mina pälsbollar.






Japp, det var det.

Har man inget vettigt att säga ska man vara tyst, har jag hört.

Alla sagor har ett slut, så även denna.
En del, de allra flesta, slutar lyckligt, andra sorgligt och ytterligare andra; lyckligt men ändå sorgligt och så finns det några, de som blir kvar som slutar; sorgligt men ändå lyckligt.
Det sistnämnda blev slutet i "Sagan om minigrisen Pellen".





Efter starkt övervägande beslöt vi att Pellen skulle få bo på landet, på en bondgård.
(Det måste ha varit sommaren -98. Då hade vi haft honom i ett och ett halvt år.) 
Vi hittade ett bra ställe nära Tockarp i Skåne. Jag tror att området kallas Skogen.
På gården bodde en ung kille, Mattias, med sin flickvän och ett litet barn.
De hade hund, höns, andra, mindre tama minigrisar, kanske får, getter, kor och häst.
Det sista minns jag inte men jag tror det.

Pellen fick en fin plats i stallet.
Han fick massor med halm vilket blev en ny och härlig erfarenhet för honom.
I stallet blev han kompis med hönsen som gick fritt.
De delade en spilta där de sov middag och där Pellen också sov för natten.
Pellen smälte in på en gång.
Vi var sorgsna över att lämna honom men Pellen var lycklig.





Nästa gång vi åkte till Skåne besökte vi honom.
Stora delar av boningshuset hade brunnit.
Gamla elledningar, trodde Mattias.
Alla, både människor och djur hade klarat sig med ett nödrop.
Nu väntade Mattias och hans flickvän barn nummer två.
Mattias berättade att Pellen var en helt fri liten gris som inte gärna lekte med de andra grisarna utan höll sig till honom eller hönsen.
Enligt Mattias gick det, konstigt nog, åt fruktansvärda mängder hönsmat sedan Pellen kommit till gården men Pellen som var tjock och glad spelade oskyldig.

När vi fick syn på vår lilla gris, som nu var ganska stor
- 50-60 cm lång, 40-50 cm hög och vägde kanske 25-30 kg - 
stod han i stalldörrsöppningen och vägrade komma ut på gårdsplanen.
Vi fick gärna gå in i stallet men ingen Pellen kom utanför dörren.
Det hade aldrig hänt, enligt Mattias.
Jag vill gärna tro att Pellen kände igen oss och kanske var det därför han stod så envetet kvar.
Han trodde kanske att vi kom för att hämta honom.
När vi åkte därifrån såg vi, i backspegeln, hur Pellen gick ut från stallet och ställde sig på gårdsplanen.





Nästa gång vi kom för att hälsa på var Pellen död.
Det hade gått fort, på mindre än ett dygn.
Mattias trodde att det kunde ha varit skabb som orsakar klåda och stress.
Så mycket att ett litet grishjärtat slutar att slå, under fruktansvärd ångest.
Det var jobbigt för Mattias att berätta det för oss och han skuldbelade sig själv för vad han borde ha gjort om han bara hade förstått...
Men bortsett från det så kan ingen ta ifrån dem att
de hade gett vår gris ett riktigt "grisparadis".
Det är jag oändligt tacksam för.

Inte långt senare förolyckades Mattias i en bilolycka.
Han hade nyligen blivit pappa för andra gången.

Så fruktansvärt tragiskt för hans familj.
Det gör mig så ont, än idag.

När Pellen var alldeles ny skulle vi åka till Sälen. ((Sportlovsveckan 1997)
Han var inte alldeles ny, ser jag.
Pellen föddes den 10 januari och kom till oss den 26:e, alltså drygt två veckor gammal.
Sportlovet var ytterligare två veckor framåt.
Han var således en månad när vi begav oss till Sälen.)

Man lämnar inte bort ett spädbarn och inte en mini-mini gris heller.
Men lite problem höll vi på att stöta på.
Jag ringde till Hundfjället och frågade om det fanns rum och om rummet var godkänt att ha djur i. "Ja", svarade flickan. "Både hund och katt är välkomna."
"Grisar, då?"
Då fick jag vänta tills hon ringde upp. Ett fall för direktionen.
Det gick bra och Pellen följde gladeligen med på sin första resa.
Snön var ingen höjdare men vårsolen värmde gott på Pellens fläckiga bebiskropp.



En månad senare blev det dags för nästa resa, Tockarp, Skåne.
(Därifrån kommer bilden ovan.)

Vi mottogs, som alltid, väldigt väl hos mamma och pappa.
Men pappa kunde inte riktigt förstå vad vi skulle ha en gris till.
Men arbete fick han.
Han var tvungen att fixa en inhängnad åt Pellen eftersom han rymde dit trynet pekade.

Medan pappa snickrade hittade Pellen sin nya toalett. Han valde den själv, under pappas stol.
Att en sådan liten gris kan kissa så mycket. Det blev en hel liten sjö som ingen såg men som pappa satte sina fötter i. Vi torkade och skurade men nästa gång var det samma sak, en hel liten sjö under pappas stol.
Med ilska i blicken, vredesmod i rösten och svinvåta fötter döpte han då Pellen till Svinpellen.
Så heter han, enligt min pappa, än idag då vi pratar om honom.




Pellen var en härlig gris på många sätt. Han älskade mat och hade matplatsen i köket. På mattan hade vi lagt en handduk som han torkade sig själv med efter att han ätit.
Ibland såg vi på TV i ett rum längst bort från köket.
När Pellen ätit och torkat trynet tog han sats från köket
(startade lite i luften eftersom trägolvet var alldeles för halt för hans klövar)
och rusade mot TV-rummet.
Två meter innan tröskeln in, tvärnitade han och gleeeed den sista biten för
att ta ett fyrfotahopp över tröskeln och komma upp i soffan.





Året gick och även en lång bit på nästa.

 Eftersom Pellen hade ramlat nedför trappan vågade vi inte ha honom där uppe. Det var där vi hade våra allmäna utrymmen. Han blev stor, tung och otymplig. Han var "grymt" kompakt.
Det var omöjligt för honom att komma upp i soffan. Kinamattorna låg som plogade åkrar. 
Han såg inte så bra och trägolvet var som en skridskobana för honom.

Han fick flytta ner till tvättstugan.
Där kunde vi öppna dörren ut och där ute fanns en rejäl hage till honom. Ofta låg han bara och lapade sol under vår- och sommardagarna. Han filosoferade i sin ensamma grisvärld. Men han kände igen ljudet när min bil parkerade. Då grymtade han oss/mig välkommen och visade med en viftning av hela den kompakta kroppen att han var härligt glad över att se oss. Han rusade för allt vad de små benen förmådde, in i tvättstugan, för det nalkades alltid mat när vi kom hem.

En gång när min mamma skulle hjälpa mig med strykberget blev Pellen så sur, på att hon stod där i hans rum, i timmar och inte hade vett att gå, att han till slut gick till angrepp och försökte bita mamma i benet. Äntligen fattade hon och gick därifrån och Pellen grymtade sig upp på sina dunkuddar och moffade in sig i fiberpälsarna. "Skönt med egen kuppe."

Kanske var det nu som vi insåg saker som vi vägrat att inse.
Vi spaltade upp för- och nackdelar, för Pellen.
Summa sumarum blev:
En gris, vår gris, mår bäst där han egentligen hör hemma, på landet.

Pellen, grisen bland alla grisar



På tidig vårvinter -97 blev jag tillfrågad om att vara grisvakt, till en "pellen".
En "pellen" är en kulting som valt en spena som inte fungerar.
Det går inte att välja om. Suggan tar inte pellen till sig någotmer.
Pellen är utfryst och kommer att svälta ihjäl.
Misstaget den lilla pellen gjorde, strax efter födelsen, är alltså ödesdigert.
Vår pellen upptäcktes och kunde räddas.

Pellens "riktiga" matte, Tesa, fick andra, större problem att handskas med och frågade om vi kunde passa Pellen under en tid, kanske en vecka.
En blick på Pellen och svaret var givet.
Just då, under den här tiden, råkade Tim vara sjuk.
Pellen fick flytta in i Tims munkjacksficka under dagarna.



Jag vet inte vem av dem som mådde bäst.
Tim matade honom med välling, gav honom närhet, trygghet och värme.
På nätterna sov Pellen hos mig. Han sov på mitt bröst.
Jag vaknade av att han bökade med sitt lilla mjuka tryne mot mitt hud. 
Det betydde att han behövde gå på lådan som stod vid min säng.
Jag släppte ner honom där, han gjorde vad han behövde och kom fort under täcket igen.
Vi sov tills morgonen väckte oss.

När han kom, vår Pellen, vägde han 400 gram, mindre än ett paket smör.
Hans tryne var mjukt och rosa.
Han hade lite spretig päls på sin fläckiga hud.
Han älskade mat och i synnerhet banan som han kände lukten av från Afrika, tror jag.

Julia hade inte lika lätt med Pellen charm



Trots att han var så liten blev han ett hot för Julia.
Han fick ju mycket av min tid och rädda det som
räddas kan; leksaker och mattes ägodelar vaktade hon som reliker.
Lite busigt kunde det bli, de två emellan men Julia fattade aldrig varför han sprang på snedden.
Han har ju sina ögon placerade där och inte som hunden, rakt fram.

Jag tror jag stannar där så länge och skriver fortsättningen en annan dag.
Då Pellen får smeknamnet "Svinpellen" av min pappa.
Då han går på rymmarstråt i Tockarp.
Varför han flyttar in i tvättstugan och biter min strykande mamma i benet.

Pellen har, liksom du och jag, sin historia. En Pellen kan man välja att ha, eller inte, det är skillnaden.

                          
Vår fina lilla hund



Så här minns jag henne oftast.
Placerad i framstupa sidoläge i min säng där hon, när hon vaknade, hade koll på oss.
Jag tror att min säng var hennes himmelrike på jorden.
En gång var det ett himmelrike för henne och mig och hennes tusentals ekorrloppor också...




Ett litet skönhetsfel hade hon, underbett.
På grund av detta dög hon inte till att bli mamma men hon dög för oss.
Vi fick äran att ha henne hos oss i nästan 14 år.

Hon älskade att gå ut på promenad så länge det var på hennes villkor (inte dåligt väder) och i hennes takt.
Lola, min granne, matade kråkorna med ost, saffransbullar, smörgåsar och andra godsaker som de gömde i hålrum i marken.
Julia älskade att promenera utmed kråkstigen och mumsa i sig ur skafferiet.
Stackars kråkor.
Hur mycket de än samlade och sparade fanns det aldrig någonting kvar till "nattmackemyset".
Efter långt om länge när den 50 meter långa skogkråkespromenaden var slut var Julia mätt och belåten.

Ska man vara fin får man lida pin




Tina tyckte att det var snyggt med lite färg i pälsen men Julle tyckte det var pinsamt att visa upp sig på kråkstigen.
Man kan ju bara tänka sig hur kul kråkorna hade det den dagen
men för Julia blev det en tung dag med korta steg och nedsänkt huvud.
Det var knappt att ostbitarna slank ner.
Hon skämdes.



Inte nog med det.
Det värsta, bortsett den här promenaden var att duscha och det var vad som väntade när jag kom hem.
In med hundkraken i duschen för att få bort det smet-fet-klibbiga läppglanset.

 

♥ Julia, Julia, mattes Julle ♥

Det är mycket man ska hinna med så här på hösten.

Ludde och jag tar hand om stockar, ris, barr och sågspån.
Daniel, Luddes son, klyver ved, till nästa års förbrukning, för brinnande livet.
  
Dessutom ska fd. blommor komposteras (större kompost behövs i år),
krukor diskas, torkas och tas in.
Alla hundratalet prydnadssaker (hur nu de kom ut) ska tvättas och förvaras någonstans.
Vissa växter ska flyttas och andra ska vintertäckas.
Fågelbord och hållare för talgbollar ska letas fram och ses över och ligga beredda.

Det ska ätas och fikas om vartannat.
Vedspisen ska fyllas på med jämna mellanrum.

Det ska tvättas och hängas. Kläderna kan fortfarande torka ute. Det tar bara lite längre tid
Glömde kolla om det var fina höstdagar i helgen. Men det var det nog.

Ut och in, fram och tillbaka.

Då ligger de där, de små liven. De har lite koll på vad som sker men inte mer än så.
Njuter av spis- eller sängvärme och tar det lugnt.

kan det vara något?
(Ja men, läs rubriken...)

Ville bara säga det, så här lite stöddigt.

Den absoluta orsaken vet ju alla, naturligtvis är det Tina och hennes beslut att vara där ett år till.

Hur det kom sig? Ja, om ni ser på den här så förstår ni.

När jag sett den, inte bara hört utan SETT, beslutade jag mig.
Ja Tina, så din 30 timmars bussresa med Mamma mia filmen fick inte bara reaktioner hos dig, som du märker.

                    Och som om inte det vore nog. Jag ska åka med Tim. En resa utan sina barn är för mig ingen riktig resa. Eller jo, det är det ju, på sitt sätt men ja, jag är världens lyckligaste som får och även tar möjligheten.

Smolk i bägaren? Ja, faktiskt. Ludde följer inte med men vi har sagt att jag kollar om det är så bra som alla säger och är det det så finns det ju kvar.

Recept på en bra dag

Ja, jag har faktiskt det och vill dela med mig till er alla!

Stanna upp för ett ögonblick.

Leta fram en stol.



Ställ stolen framför ett fönster.
Öppna ditt fönster och låt vinden, ljuden och dofterna komma fram.
Sätt dig ner,
 blunda,
andas, lyssna och njut.



Öppna dina ögon.
Njut av vad som finns där ute.
Det är godis för själen, naturgodis.



Dagen idag kommer aldrig tillbaka men du kan hitta den i ditt minne
om du har lagt den där.

Så sant!

 (läs rubriken! Att jag alltid måste påminna om det, suck...)

Jag pratar så mycket om mina barn, har jag märkt, men det blir kanske så tills jag får barnbarn för då kommer jag att prata om dem och kommer inte att komma ihåg vilket namn det var på var och en.
Men vänta nu... så är jag ju redan, förresten. Ja, inte barnbarn men glömsk på namn.
Jag är tacksam över att jag fick en av varje.
Det är lättare att hålla isär då, tror jag.

Åter en påsk är förbi och snön fick det tufft på påskafton.



Ludde och jag fick fina gäster,
farmor Siv, Tim och Akkiz.
(mina, mina, mina... var är Luddes?)
Ja, bortsett alla 104 vänner som säkert hade fullt upp hade Luddes barn annat för sig.
De var med familjen, eller i Norrland eller jobbade.
Så kan det bli.



Vi satt och gassade i solens sken i väntan på farmor och mat.


 
Maja höll sig borta just när kortet togs och jag förstår varför...

Tekniken går framåt
och jag får panik i grönsakslandet (huvudet alltså).

Jag som inte ens förstår tekniken i en telefon, eller ett sms, fax, CD, DVD, har SKYPE.
Ja, det är grejer det!!!

En liten löjlig kamera fastsatt med klämma på dataskärmen och hörlurar med mikrofon.
Klart färdigt!!!
(När en hjälpsam son hjälpt till -fixat allt- vill säga.)

Tina och jag hade gjort upp att prata med varann.
"Klockan 1 hos dig", sa hon.
Jag var lite trött men eftersom det skiljer åtta timmar (Vi har sommartid och de har vintertid) mellan oss så får skönhetssömnen vänta.
Men tiden gick fort.
Jag provade att ringa Tina ett antal gånger trots att jag visste att hon inte skulle vara där. 
Klockan var ju bara 22, 23 och 00.




Det finns mycket man kan göra medan man väntar.
Jag tror jag kollade ljudet, mikrofonen och kameran minst hundra gånger.
Ju närmare klockan gick mot 1 desto mer nervös blev jag.

Krakel Spektakel...
När klockan var över ett blev jag orolig över att mina grejer, trots oändlig inspektion, inte fungerade.
Jag skrev ett sms till henne klockan 1.07 och undrade om hon liksom jag var beredd....
?
?
01.37 fick jag ett svar: "Klockan 13 ja. Mamma, vissa har faktiskt ett jobb att sköta."
Jag gick alltså till sängs.
Roligt med Skype om man hade fått testa det.



Klockan 13 nästa dag får jag ett sms om att hon var 10 minuter sen.
Jag satt liksom natten innan, laddad till tänderna.
Och så... så sken solen genom dataskärmen.
Hon var verkligen där, i både ljud och bild.
Jag har ingen aning om hur det gick till men så var det.




Vi pratade i över en timme, om allt, ja, Baliresan visste hon inte så mycket mer om än att de åker den 12 april och är borta en månad.
Tid, flight och plats stod på någon lapp som hon snart skulle hitta, trodde hon.
Vi pratade om planer när hon återkommer till Australien då hon ska jobba hos en dam på en hästgård som hon inte vet var den ligger.
Kanske norr, söder, öster eller varför inte väster ut.
Vi pratade om framtiden och drömmar som vi faktiskt tror är genomförbara.
Vi pratade om våra nära och kära, om tiden som gått och den som komma skall.




Så sa vi hejdå och skärmen blev sig lik igen.
Det var som en dröm som jag inte själv hade trott på om jag inte fått uppleva den med egna känslor.
Hon hade varit så nära.

En dag i slutet av mars
(ja, jag vet att det har gått länge sedan sist)

fick jag en underbar, fantastisk eftermiddag med Tim.
Vi satt framför "lilla fröken vedkamin" och pratade och pratade.
Tänk att det finns så mycket att prata om trots att vi levt ihop i 22 år.



Han är klok, empatisk, lojal, ödmjuk, trygg, stak, rättvis, ärlig, tacksam, älskvärd....

Han är stor, stjärnhimlen är ju det.

Jag minns en gång när Tim och jag var på Storvretens vårdcentral.
Det var väl Tims 3-årskontroll kanske, jag minns inte, det var så länge sedan.
Hur som haver...
Vi skulle träffa vår läkare, Janina Cettner (en ytterst förstående läkare).
Tim var inte särskilt förtjust i främmande människor och tog inte order av någon (inte ens vid så unga år) och allra minst av en läkare, tydligen.
Tim var arg som ett bi och tänkte inte ställa upp på några konstiga "läkaridéer".
Janina fick en rejäl spark på smalbenet.
That's it med läkarkontroll, enligt Tim.



Jag skämdes och ursäktade, säkert tusen gånger, vad som hänt.
Då sa hon: "Snälla Mia, sluta ursäkta!
Eftersom det inte finns något att be om ursäkt för.
Tim har inte gjort något fel. Han känner inte mig och inte heller miljön.
Han är otrygg här.
Se istället på mitt sätt att se; Han är stark, det kände jag och han har en fantastisk balans.
Han är fysiskt stark och hans starka integritet är ingen nackdel. 
Ni har en mycket stark son, på flera plan. Var stolta över honom!" 

En mycket förstående läkare, som sagt och vi lämnade vårdcentralen.
Jag, stolt som få för det finns bara en Tim.
Han, också stolt för han hade inte bara ett värde hos sin mor utan även hos en läkare (med blåmärken på smalbenet).

Jag fick så underbara små skor av Lotta
så jag var tvungen att köpa ett par till.
Det är småbarnsskor i gips, kanske. 



Jag ser Tim och Tina i dem

och då tänker jag på låten med Nancy Sinatra

"...one of these days these boots are gonna walk all over you."
Det är verkligen vad de gjorde.
Så underbart!

Tiden gick så fort och Tim och Tinas promenad över mig känns som
den största av alla gåvor.
Tänk om man fick tiden igen....

Barn kan gå utan mål.
De fortsätter sin promenad lyckliga över sin förmåga att kunna gå.
De stannar upp för att utforska detaljer i sin väg.
De ställer frågor och är förundrade över att masken vill bo i jorden.
Så fortsätter benen att röra sig, i en lycklig vandring där varken skavsår eller värk ger sig till känna.
Deras små knubbiga fötter har alldeles lagom plats i fotriktiga skor.

När börjar förändringen?






 

Ja, vad ska man säga?

Vilken fantastisk tjej!

Jag vet inte om det är rätt att låta er lyssna men mitt syfte är att ni liksom jag
ska älska henne och köpa hennes skiva.

Jag vet inte om jag ska säga att hon är värd det
för det känns som om hon själv skulle vilja slippa skriva låtar och kunna gå vidare.
Och om det är så önskar jag henne det.
Men Sophie Zelmani är ytterst behaglig, nästan som massage, hypnotisk.


Hon känns som en fantastiskt vacker, bortplockad blomma
som ligger i ett vattenglas och som väntar på att rötterna ska växa ut.





Lyssna....

Ja, till att börja med kan man t.ex. gå in på

www.hemkansla.se
(Det är från dem som jag fått låna bilderna)

Klicka bara på ordet ovan och vips befinner du dig i en annan värld.
Jag har befunnit mig där i flera timmar.

Är inte dessa gjutjärnskrukor alldeles underbara? 








Nu kommer åtminstone ca. 4-8 plantor att kunna placeras.
Frågan är vart de övriga 1064 plantorna ska få plats.
Jag köpte en annan väggkorg för blommor, också men tyvärr köpte jag den sista så bild på den kommer i sommar.

Av olika skäl var jag tvungen att ta kontakt, per mail med butiken och jag fick ett så fantastiskt snabbt, varmt  och trevligt bemötande. Det går igen i deras texter och i deras blogg.

Verkligen, verkligen ett hemtrevligt ställe att handla på.
Vet ni att det går att köpa ros- eller lavendelvatten för att hälla i strykjärnet?
Då doftar både kläder och garderob sommar.
Är inte det hemtrevligt så säg?

Ja, så kom då ett antal saker som jag absolut inte behöver men som kommer att passa så bra in.
Vill ni se?
(Om inte, blunda.)

Vad vore väl ett hem utan denna?




Jamen, det är ju snart påsk, om inte annat.

Eller den här...





Jag tänker på Luddes och mina förtvivlade försök att få fjärilar, humlor och andra insekter.
Vi köpte ju syrenbuddleja och massor av andra fjärilsblommor.
Vi lät de stora tistlarna stå kvar.
Och vi LYCKADES!
Tomten var full av dem.
Vi lyckades skapa hemkänsla för dem!



Minns ni sommaren?
Jag minns...



   

Hemkänsla, ja, det är något som går att skapa.
Ibland behövs det bara lite hjälp.

Hittade ett vackert isdraperi

Det kunde ha gått mig obemärkt förbi.
Men det gjorde det inte.
Visst är det fascinerande,
hur naturen skapar som den största av alla konstnärer?
Det gäller bara att uppfatta och uppskatta.
Det är då man finner  de små detaljerna.



Då såg jag hjärtat...



Fantastiskt!

Tiden går så fort.

Idag hade jag en urmysig fikastund med Akkiz.
Jag tror inte det var tyst i en sekund under fyra och en halv timme.
Götapetter i krösamoset som vi babblade.



Vi pratade om allt.
Jag tror vi gick igenom hela alfabetet.
Ibland var vi riktigt klara med vad vi tyckte, det hände ett par gånger i alla fall.
Andra gånger fastnade vi i analysens värld och kom in i en rörig massa innan vi hittade ut.
Det var nog inte alltid vi hittade ut heller, för den delen.
Ältandet tog sin lilla tid.
När det äntligen tog slut och vi kommit med bra idéer återkom vi till ältandet.
Jag tror att någon utomstående skulle tycka att det lät som "flugors surr" i deras öron.
Hos oss var det musik.

Ungefär så här kan jag beskriva vår fikastund.




Det första vi kom in på var en omöjlig ekvation.

x (y) + z + x (w) = t + t (y) + z + T (W)= finns ingen möjlighet i världen.

Ja, det gällde ju förstås mina fröer.
Apropå ältande...

Det står ett hundratal små krukor i minidrivhus på mina fönsterbrädor.
Dessa hundratal ska sedan delas i fler hundratal för att därefter ge plats åt ytterligare hundratalet småkrukor som sedan ska delas som därefter....

Dessutom var ju dessa stackare nöd och tvungna att komma i jord.

En fantastisk god middag på Kolgrillen, blev det igår.

Tsatsiki och bröd som entré.





Vi åt friterad ost till förrätt.
Så gott!
och en drös med grillspett till varmrätt.

Vi hade riktigt mysigt och roligt.
Tack, mina älsklingar.



Det är så här jag vill fira min dag.

Det är så fantastiskt, att det fungerar
men vi skulle vilja ha skype.
När jag pratar med henne känns hon så nära som om hon bara skulle vara på jobbet eller något.
Sedan ser jag, till min fasa, att sträckan är enorm, säkert närmare 15 000-16 000 km, fågelvägen.
Ja, långt bort är det i alla fall.




Tina skickade en bild till mig.
Så vackert, så mycket Tina!




I morse ringde hon klockan 7.
Kors i krösamoset vad vi skrattade.
Hon sa: "Du har spaden i örat?"
"Va", sa jag.
"Du har spaden i örat."
Jag undrade vad hon dillade om. Man har ju hört talas om vaxproppar men spadar, nej.
Alltså frågade jag återigen vad hon sa.
Nu talade hon så där övertydligt som man gör med människor som hör dåligt. 
"Du          har          spa'et           över     va?
Spaweekend som vi gav till er för tre år sedan.
Du    har    kvar    det   va?"

Det är inte varje morgon man får skratta så magen värker
och vid 51 års ålder har jag kanske rätt att höra lite dåligt.