En dag i slutet av mars
(ja, jag vet att det har gått länge sedan sist)

fick jag en underbar, fantastisk eftermiddag med Tim.
Vi satt framför "lilla fröken vedkamin" och pratade och pratade.
Tänk att det finns så mycket att prata om trots att vi levt ihop i 22 år.



Han är klok, empatisk, lojal, ödmjuk, trygg, stak, rättvis, ärlig, tacksam, älskvärd....

Han är stor, stjärnhimlen är ju det.

Jag minns en gång när Tim och jag var på Storvretens vårdcentral.
Det var väl Tims 3-årskontroll kanske, jag minns inte, det var så länge sedan.
Hur som haver...
Vi skulle träffa vår läkare, Janina Cettner (en ytterst förstående läkare).
Tim var inte särskilt förtjust i främmande människor och tog inte order av någon (inte ens vid så unga år) och allra minst av en läkare, tydligen.
Tim var arg som ett bi och tänkte inte ställa upp på några konstiga "läkaridéer".
Janina fick en rejäl spark på smalbenet.
That's it med läkarkontroll, enligt Tim.



Jag skämdes och ursäktade, säkert tusen gånger, vad som hänt.
Då sa hon: "Snälla Mia, sluta ursäkta!
Eftersom det inte finns något att be om ursäkt för.
Tim har inte gjort något fel. Han känner inte mig och inte heller miljön.
Han är otrygg här.
Se istället på mitt sätt att se; Han är stark, det kände jag och han har en fantastisk balans.
Han är fysiskt stark och hans starka integritet är ingen nackdel. 
Ni har en mycket stark son, på flera plan. Var stolta över honom!" 

En mycket förstående läkare, som sagt och vi lämnade vårdcentralen.
Jag, stolt som få för det finns bara en Tim.
Han, också stolt för han hade inte bara ett värde hos sin mor utan även hos en läkare (med blåmärken på smalbenet).