Minigrisen Pellens slutliga slut

Alla sagor har ett slut, så även denna.
En del, de allra flesta, slutar lyckligt, andra sorgligt och ytterligare andra; lyckligt men ändå sorgligt och så finns det några, de som blir kvar som slutar; sorgligt men ändå lyckligt.
Det sistnämnda blev slutet i "Sagan om minigrisen Pellen".


Banan smakar mums


Efter starkt övervägande beslöt vi att Pellen skulle få bo på landet, på en bondgård.
(Det måste ha varit sommaren -98. Då hade vi haft honom i ett och ett halvt år.) 
Vi hittade ett bra ställe nära Tockarp i Skåne. Jag tror att området kallas Skogen.
På gården bodde en ung kille, Mattias, med sin flickvän och ett litet barn.
De hade hund, höns, andra, mindre tama minigrisar, kanske får, getter, kor och häst.
Det sista minns jag inte men jag tror det.

Pellen fick en fin plats i stallet.
Han fick massor med halm vilket blev en ny och härlig erfarenhet för honom.
I stallet blev han kompis med hönsen som gick fritt.
De delade en spilta där de sov middag och där Pellen också sov för natten.
Pellen smälte in på en gång.
Vi var sorgsna över att lämna honom men Pellen var lycklig.


Inte mycket större än en mattfrans


Nästa gång vi åkte till Skåne besökte vi honom.
Stora delar av boningshuset hade brunnit.
Gamla elledningar, trodde Mattias.
Alla, både människor och djur hade klarat sig med ett nödrop.
Nu väntade Mattias och hans flickvän barn nummer två.
Mattias berättade att Pellen var en helt fri liten gris som inte gärna lekte med de andra grisarna utan höll sig till honom eller hönsen.
Enligt Mattias gick det, konstigt nog, åt fruktansvärda mängder hönsmat sedan Pellen kommit till gården men Pellen som var tjock och glad spelade oskyldig.

När vi fick syn på vår lilla gris, som nu var ganska stor
- 50-60 cm lång, 40-50 cm hög och vägde kanske 25-30 kg - 
stod han i stalldörrsöppningen och vägrade komma ut på gårdsplanen.
Vi fick gärna gå in i stallet men ingen Pellen kom utanför dörren.
Det hade aldrig hänt, enligt Mattias.
Jag vill gärna tro att Pellen kände igen oss och kanske var det därför han stod så envetet kvar.
Han trodde kanske att vi kom för att hämta honom.
När vi åkte därifrån såg vi, i backspegeln, hur Pellen gick ut från stallet och ställde sig på gårdsplanen.


Jag äter inte hönsmat


Nästa gång vi kom för att hälsa på var Pellen död.
Det hade gått fort, på mindre än ett dygn.
Mattias trodde att det kunde ha varit skabb som orsakar klåda och stress.
Så mycket att ett litet grishjärtat slutar att slå, under fruktansvärd ångest.
Det var jobbigt för Mattias att berätta det för oss och han skuldbelade sig själv för vad han borde ha gjort om han bara hade förstått...
Men bortsett från det så kan ingen ta ifrån dem att
de hade gett vår gris ett riktigt "grisparadis".
Det är jag oändligt tacksam för.

Inte långt senare förolyckades Mattias i en bilolycka.
Han hade nyligen blivit pappa för andra gången.

Så fruktansvärt tragiskt för hans familj.
Det gör mig så ont, än idag.


Kommentarer
Postat av: Kakan

Nu kan jag sova lugnt. Nu vet jag hur historien om Pelle slutade.

Han kunde ju inte ha det bättre och jag förstår att han inte ville riskera att komma ut på lagårdsbacken. Han kunde ju bli transportera från allt mumsigt hönsfoder. Det är inte alla som förstår hur gott det är med kakor :-D

2010-11-03 @ 19:16:32
URL: http://www.dag-konsult.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0