Jag har "skypat"


Tekniken går framåt
och jag får panik i grönsakslandet (huvudet alltså).

Jag som inte ens förstår tekniken i en telefon, eller ett sms, fax, CD, DVD, har SKYPE.
Ja, det är grejer det!!!

En liten löjlig kamera fastsatt med klämma på dataskärmen och hörlurar med mikrofon.
Klart färdigt!!!
(När en hjälpsam son hjälpt till -fixat allt- vill säga.)

Tina och jag hade gjort upp att prata med varann.
"Klockan 1 hos dig", sa hon.
Jag var lite trött men eftersom det skiljer åtta timmar (Vi har sommartid och de har vintertid) mellan oss så får skönhetssömnen vänta.
Men tiden gick fort.
Jag provade att ringa Tina ett antal gånger trots att jag visste att hon inte skulle vara där. 
Klockan var ju bara 22, 23 och 00.

...snälla, svara i telefon


Det finns mycket man kan göra medan man väntar.
Jag tror jag kollade ljudet, mikrofonen och kameran minst hundra gånger.
Ju närmare klockan gick mot 1 desto mer nervös blev jag.

Krakel Spektakel...
När klockan var över ett blev jag orolig över att mina grejer, trots oändlig inspektion, inte fungerade.
Jag skrev ett sms till henne klockan 1.07 och undrade om hon liksom jag var beredd....
?
?
01.37 fick jag ett svar: "Klockan 13 ja. Mamma, vissa har faktiskt ett jobb att sköta."
Jag gick alltså till sängs.
Roligt med Skype om man hade fått testa det.

Kollar att allt fungerar

Klockan 13 nästa dag får jag ett sms om att hon var 10 minuter sen.
Jag satt liksom natten innan, laddad till tänderna.
Och så... så sken solen genom dataskärmen.
Hon var verkligen där, i både ljud och bild.
Jag har ingen aning om hur det gick till men så var det.

Hej, min älskade unge


Vi pratade i över en timme, om allt, ja, Baliresan visste hon inte så mycket mer om än att de åker den 12 april och är borta en månad.
Tid, flight och plats stod på någon lapp som hon snart skulle hitta, trodde hon.
Vi pratade om planer när hon återkommer till Australien då hon ska jobba hos en dam på en hästgård som hon inte vet var den ligger.
Kanske norr, söder, öster eller varför inte väster ut.
Vi pratade om framtiden och drömmar som vi faktiskt tror är genomförbara.
Vi pratade om våra nära och kära, om tiden som gått och den som komma skall.


Så saknad

Så sa vi hejdå och skärmen blev sig lik igen.
Det var som en dröm som jag inte själv hade trott på om jag inte fått uppleva den med egna känslor.
Hon hade varit så nära.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0