Det är väl ingen konst att klippa en gräsmatta.




Konsten är att klippa en gräsmatta som inte är en gräsmatta.
Har man en gräsmatta har man också en gräsklippare och alltså även det motsatta;
ingen gräsklippare, ingen gräsmatta.


Vi har ingen gräsklippare. Vi har en trimmer.
Vi har ingen gräsmatta. Vi har stenar med ogräs runt omkring.
Jag tog trimmern mest för att få bort ogräset (groblad, kirskål, tistlar, nässlor och maskrosorna).
Tyvärr försvann det mesta som var grönt.
För sedan blev det inte mycket kvar.

Men...
Det konstiga är att det blev riktigt snyggt om än lite ökenlikt.
Det finns några fläckar som är tomma nu men det ser faktiskt klart mycket bättre ut.

Då kom jag på att vår "gräsmatta" är som vårt hår.
Det är på gräsmattorna man kan se familjens hårkvalitet. Dåligt med gräs = lite hår.
Ludde och jag har inte så mycket hår och det lilla vi har ser inte mycket ut för världen.

Det är ju inte  så att vi har fått några anbud om att vara med i schampo-reklam precis.





Alltså har vi trimmer.
Grannarna går där med gräsklippare och de riktigt hårfagra har till och med
sittgräsklippare, kan man tänka.

Vi har ju som sagt en hel del ogräs (gråa hårstrån)
och ett visst ökenlandskap (Luddes kalhygge)




Men så fixar vi till stråna och då ser det lite bättre ut.
De gråa stråna syns inte lika tydligt och inte har vi slitit särskilt mycket på frisörens verktyg.

Ungefär så där går jag och filosoferar och jag tror banne mig att det ligger mycket i det.
Ja, det finns ju de som kör med extra frö och näring i sin gräsmatta för att dölja för oss andra.
Det är samma sak som löshår, kan jag tro.