Eller gjorde jag det?

Trisse kom in med den. Jag var så säker på att den var död.
Han höll den i huvudet, släppte den bredvid mig. Han ville väl ha beröm för middagen han fixat åt oss.
Jag vet att jag inte ska skälla på honom - det här är vad som följer med utekatter - men det är svårt att bara sitta och se på. Vad värre var var att ekorren levde och gav Trisse än mer instinkt att jaga.
Herregud så rädd den lilla ekorren var.
Han sprang in i ett hörn.
Jag stängde in Trisse i sovrummet.
Hämtade en liten kartong och lät den lilla ekorren släpa sig in.
Jag såg att den blödde från ansiktet. Ena benet såg inte bra ut heller.
Han tittade på mig med sina vackra pepparkorns ögon.
Han var vekligen livrädd.



Så satt jag där med den lilla ekorren i kartongen.
Han andades så hårt. Jag trodde att han skulle få dö.
Efter ett tag slöt han ögonen.
"Du få vila nu", tänkte jag.
Det är så förbannat sorgesamt, varje gång.

Men den lilla ekorren dog inte.
Men min närvaro stressade honom.
Jag placerade både honom och kartongen väl gömda, högt upp i grönskan.
Om han nu skulle dö skulle han få göra det ute bland blommor och blader.



Efter ett par timmar gick jag tillbaka för att se hur han mådde, om han nu gjorde det.
Då fann jag Maja sittandes nedanför med ögon som strålade. Hon satt där för att liksom bara vänta på att få maten serverad rakt i munnen.
Den lilla ekorren var på väg ut ur kartongen men ångrade sig snabbt och rusade tillbaka längst in.



Jag tog kartongen med mig och placerade den än högre.
Jag hämtade pumpafrön och kattmjölk och la det hos den lilla ekorren i kartongen högt, högt upp.




Har jag räddat en ekorre idag?
En ekorre med brutet ben är ingen ekorre längre.