Att vara chef över en hiss måste ju slå chefskapet med våffeljärnet?

Allvarligt talat, hur liten kan en människa bli?

Ludde och jag skulle hjälpa Tim med lite grejer.
Ludde skulle koppla in TV och surroundljud.
Till detta behövdes alla möjliga och omöjliga atteraljer och kablar med tillhörande vindor.

Jag hade väl packat fem eller sex kassar med nödvändigheter
såsom kläder, tabasco och snabbmakaroner.

Vi var således rejält "packade" när vi lämnade hemmet.
Väl utanför Tims port tyckte jag att vi skulle lasta av allt framtill hissen
innan vi började packa in i den, bara för att inte ta den i besittning under alltför lång tid.

När vi väl börjat packa in i hissen och kommit halvvägs med alla prylar och pinaler
kom en kvinna marscherande mot oss.

"Ja, nu får du vänta en liten stund", sa jag.
"Jag ska inte vänta", sa hon och klev rakt in i den pyttelilla hiss som vi höll på att lasta in i.
"Jamen, jag menar att det tar ett ögonblick innan vi fått in allt", försökte jag.
"Jag bor på åttonde våningen och tänker varken gå eller vänta. Jag ska åka nu!" avgjorde hon.

Hur otrevlig får man vara?

 


Ludde som är en lugn och fin person
lät henne hållas och åkte upp med henne för att sedan komma ner till mig.
Jag var riktigt irriterad men så tänkte jag:

"Den lilla människans makt på jorden.
Att få vara chef över hissen i sitt bostadshus,
och på så sätt kunna styra över oss andra för att
på så sätt få ett högre människovärde i sin egen tro.
Ja, då får det vara för mig.
Stackars kvinna."

Hoppas att hennes lägenhet är ovanför Tims.