Veckorna går så fort

Jag tycker att det är fredag och måndag hela tiden.
Tänk att snart är det jul. Om en månad, idag, är det lucia.
Dagen efter lucia är den mörkaste dagen, åtminstone för mig.
Därefter kommer det säkert att ljusna en aning, men bara tillfälligt.
Vid nyår, strax före eller strax efter, är det dags för nästa mörker.

Kanske kan jag förklara mig, jag vet inte...

Under lång, lång tid har mitt liv haft två permanenta ljuskällor.
En från stjärnorna och en från solen.

Självklart har det varit mulet nattetid och solförmörkelse under dagar, det ska gudarna veta.
Men jag har alltid nåtts av någon stråle, om än, stundtals, endast svagt.
Men när båda ljusen finns, och lyser klarare än något annat av universums ljus,
är jag den lyckligaste mamman som någonsin funnits.

Vad jag absolut inte kommer att sakna är
när det är mörkt runt omkring mig.
Mörkt blir det när jag kliver på dessa små kuddar
som aldrig verkar hitta till sopkorgen.



Mörkt, i mitt sinne, är det också när dessa små kuddar,
innan de hamnar på golvet,
tar vägen via de vita väggarna.



Mörkt, mörkt, mörkt

Går vidare. Söker solljuset.
Ahhh....
Vad skådar mitt vänstra öga?
Nattsvart!

Nu gäller det att se det positiva.

Det står faktiskt en dammsugare på golvet.
Än finns det hopp.








Nu vet jag att även Tim är på väg...
Han är värd det, absolut men det är nu det verkliga mörkret kommer.

Först båda, sedan ingen.

Ho-hoo
ooo, endast eko.

Inget snus, inget honungskladd, inga trassliga sladdar, inget stök.
Fredagsmyyyset med att samla in tvätten ur alla korgar är ett minne blott.

De kommer stå där och gapa tomt mot mig.
Inte en enda ut-och invänd strumpa kommer att ligga under sängen.



Jag vet att jag även kommer att sakna de mörka stunderna.

Men, som Tina säger; "Se upp på himlen. Se solen och stjärnorna."
Ja, jag vet att de egentligen aldrig är långt borta.

Är det lagligt att älska sååå...?