När världen gungar, skakar, rämnar
och ingenting längre är stabilt.
 
Jamen, ni vet vad jag menar...
...jordbävningar, översvämmningar, torka, vulkanutbrott eller kanske orkaner.
Så fruktansvärt, ja, det är det, trots att det som sker är där borta, där vi inte befinner oss.



Magen vrider sig,
tarmar vänder sig ut och in, 
hjärtat krampar,
hjärnan slutar fungera,
tiden stannar och
tårar rinner av sorg, tårar rinner av saknad, av empati,
av sympati och tårar forsar av hopplöshet.
Dessa människor... Hur ska det gå????



Jag vill inte ta parti.
Jag ser till människorna.

Jag vill inte ta parti!
Jag vill inte förbanna det som föregått katastrofen.
INTE TA PARTI!!!
Min förtvivlan gäller människan,
den förtvivlade människan i en annan del av världen.

Men här händer inte sådant.
Här är världen stabil.
Här finns en stabil trygghet. 



Hur många gånger har jag hört och även sagt:
"Det händer inte här. Något sådant skulle aldrig, aldrig kunna hända här."
Jag hör mig själv, till mina barn...
"Var inte rädd. Här kan du vara trygg.
Vi finns alltid vid din sida. Jag finns alltid vid din sida."

Precis som min sida skulle kunna hålla tillbaka en lavin.
Precis som min sida skulle kunna hålla tillbaka ett blixtnedslag.
PRECIS SOM OM MIN SIDA ENS SKULLE KUNNA
HÅLLA TILLBAKA ETT FUTTIGT SNÖFALL.
" Var inte rädd. Vi finns alltid här."

Vilken falsk trygghet...

För hur många barn gungar inte världen?
För andra skakar den och för ytterligare andra rämnar den.
Familjevärlden... Den trygga familjevärlden.
Den största av all världens trygghet.
Där barn, trots löften, drabbas av all världens naturkatastrofer.
Och det vidrigaste av allt, orden, löftet, den största sanningen;
"Jag finns alltid här.", har inte längre något värde.
Vi som är lyckligt lottade att inte drabbas av naturens katastrofer
ser till att splittra vår familj - vår största diamant- av egna förödelser.
Förödelser på alla plan.

Barnen vill inte ta parti.
De ser upp till oss, föräldrar.
De vill inte ta parti!
De bryr sig inte om hur allting skett.
 INTE TA PARTI!!!
Deras sorg är på grund av oss, förtvivlan över att vi vuxna har misslyckats.

Deras magar vrider sig,
tarmarna vänder sig ut och in, 
hjärtat krampar,
hjärnan slutar fungera,
tiden stannar och
tårar rinner av sorg, tårar rinner av saknad, av empati,
av sympati och tårar forsar av hopplöshet.

Det finns ingen skillnad i deras förtvivlan.


Orden: "Finns alltid här?"
Vilken klyscha...



Men... det finns ett "men" som i den svarta, avgrundslika
förtvivlan blir till ett "tack vare".
Och det är kärleken, närheten och behovet till ett eller flera syskon, om de finns.
För syskon sviker inte.
Syskon behöver inte övertyga om sin närvaro.
Syskon finns alltid närvarande.
Ett syskon sviker aldrig.
Orden "Jag älskar dig" finns ständigt utan att
uttalas högt - precis som en aura-  tillsammans med orden
"Jag finns alltid här för dig."




Det behövs ju sällan ord eftersom närheten känns så tydligt att ord inte är nödvändiga.
Närheten räcker trots att den kan vara milsvid.
Närhet behöver inte vara fysik.
Den känns.
Den känns i magen, i hjärtat, i hjärnan.
Det finns trygghet.
Det finns hopp.
Syskon vet.
Syskon känner.
Syskon "finns alltid här".

Kanske är det så att vi ska förbereda syskon.
Eftersom vi vuxna uppenbarligen sviker.
Vi kan ha det som kärnämne i skolan.
För till synneve och sist är det barnen som kommer att bli kvar.
Det är barnen som är värda känslan av hopp.