Han hade varit blind sedan födseln
och som han sa, saknade han inte synen eftersom han aldrig haft den.

Bara det att inte känna saknad över något man aldrig haft är en svinlande tanke.
Men han berättade också att han hade aldrig gett upp hoppet om att en dag kunna förstå
vad vi seende pratar om.
Därför var han rädd om sina oseende ögon.
Nästa svinlande tanke: Att vara rädd om något som man inte har, som inte finns.

Han berättade att han hade en mycket stor bekantskapskrets,
en seende bekantskapskrets som aldrig gav upp om att fråga honom
om han ville följa med på de årliga resorna till Holland.




De sa att det var så vackert att se när alla tulpaner blommar i alla tänkbara vackra färger.
Dessa oändliga fält av tulpaner, tulpaner och åter tulpaner 
i färger som knappt en konstnär känner till.
Den blinde mannen hade då, hittills, aldrig följt med
eftersom fält, hundratusentals tulpaner, alla tänkbara färger inte fanns som bilder i hans hjärna.



Han undrade om vi hade några frågor till honom.
Det hade vi och för att visa det räckte vi upp händerna, som sig bör i en skolsal.
Det är som sig bör i en seende skolsal.
Vi tog ner dem igen.
Kände oss lite fåniga men det hade vi inte behövt.
Han hade ju inte sett vårt lilla misstag.

Jag hade velat fråga honom om han drömde när han sov.
Och om han gjorde det, hur var hans drömmar?
Hur är drömmarna hos en som aldrig har sett?
Drömmer man med ljud?
Kan man ha mardrömmar? 

Jag minns inte att jag ställde mina frågor.
Jag tror jag sjönk ner, skämdes för min uppräckta
hand -inte inför honom utan för mig själv- och satte på de trygga skygglapparna.

Jag inser idag att jag tar mycket för givet men
jag är klok nog att ta bort skygglapparna som hindrar mig att se.
Ni vet de där som hindrar varje människa att verkligen kunna se...

Vi träffades härom kvällen.
Jag tog ett beslut.

I går kväll fattade jag ett annat beslut.
Det blev inte vi två.
Men det var svårt att säga nej.

Nä, så är det ju inte.

Men visst får man känslan av något värdefullt när höstsolen
glimmar i de tappra löven?
Det är verkligen som om det vore guld i varje litet löv.

Jag funderar på om vi kan lära oss av träden.
Jag menar träd är ju något man alltid ser upp till, vare sig man vill eller ej.
Och om man ska beskriva ett träds storlek öppnar man alltid famnen som i en jättekram.
Varför blir det så om de inte skulle vara betydelsefulla?




Tina och jag hade en rolig dag en gång när vi skulle tänka ut vilket träd vi skulle kunna vara.
Jag tror att hon blev björk och jag blev en.
Kan jag verkligen ha blivit en en?
En en???
Ja, kanske är det så. Lite konformad, stickig och tät.
Tät?
Tim blev en ek.

Ja, ja...

Träden är ju ganska lika oss.
På vintern när vattnet fryser och solstrålarna inte kan värma så gott suger träden tillbaka näringen
från bladen och sparar det i stammen för att ha något att leva av under vintern.
Vi gör ju likadant.
Vi drar oss in, in i våra varma hålor, för att leva där under vintern
och när sedan vårsolen värmer kommer vi ut som
nyutspruckna rosenknoppar för att få uppleva när naturen vaknar.

Det finns ju knasjökar som gör kalhygge så fort de ska bygga.
De har inte förstått sitt eller andras bästa.
De har inte förstått att vi blir trygga av att ha träd runt omkring oss.
Träden har alltid varit en trygghet för människan.

De har gett:
Värme
Hus
Vindskydd
Underlag
Tak
Eld
och Julgran



Så kanske är det nu man ska passa på.
Passa på att bli rik (tät).
Nu, när allt som glimmar är guld.
Sen kommer vintern och då kan man sitta i sin värme
och fortsätta vara rik.

Jo, men se, det kan man ju undra.
Har förstått att det finns kraft i allehanda piller.
Det finns allt från nyttiga örter till onyttiga örter.
Där emellan finns det drösvis med ytterst tveksamma preparat.
Men finns det verkligen kraft -äkta kraft- i något av dessa piller?

Nänämensan, det gör ju inte det.
Det är som allt annat som saluförs som mirakelprodukter.
Lurendrejerier, i de flesta fall.
Det finns inget mirakel, inte i ett piller i alla fall.

Vart finns då kraften?

Jag tror att den finns närmare än jag tidigare trott.
Den är dessutom gratis.
Jag tror att den finns i naturen.
Finns det någonstans någongång ett starkare bevis på kraft än den från naturen?





Jag har hört talas om att det finns en otrolig kraft i träd.
Det handlar inte om att de har en kraftig växtlighet eller att de blir stora och höga.
Det handlar om en annan kraft som är större och starkare än så.





Det livgivande vattnet.
Ja, jag vet att jag har tjatat om det tidigare men vilken kraft besitter inte vattnet?
Att sitta vid en fors eller ett vattenfall och höra vattnet forsa fram, helt i sin egen takt, in i min takt.
Det ger kraft, vattenkraft på ett kraftfullt sätt.




Miraklet, det är du eller jag.
Vi behöver bara ta steget ut i skogen så har vi skött vår del av kraftöverföringen.
Naturen sköter resten.
Ja, jag tror verkligen att det är så.
Problemet är bara att vi glömmer bort att veta vårt eget bästa.
Det där steget...
Det där första lilla steget, till att fyllas med kraft, är så svårt att ta.
Det är ju inte så att jag ska möta min överman precis.
Jag undrar: Är jag rädd för kraften?
Är jag rädd för att orka?
Känner jag rädsla för att bli stark?
Känner jag oro för att låta mig själv må bra?
Nä, men så är det väl inte?
Varför är det då så svårt att ta första steget.

Visst har alla adjektiv och verb en motsats?
Eller är det inte så?

Finns det något som står av sig självt?
Något som inte har en motsats?

Mellan motsatserna finns det ju dessutom ett stort antal synonymer.
Allt kan kanske graderas då.
Inte alldeles solklart men en liten nyans svagare eller starkare beroende på vilket ord man väljer.
Åtminstone kan det tolkas olika i våra hjärnor.

Hur fel man lärt sig.

Höstdagjämning är inte en hel dag utan bara ett litet ögonblick,
dag och natt är inte alls exakt lika långa över hela jordklotet just den dagen.
Men efter det som inte är, blir det i allafall mörkare fram till vintersolståndet
och till dess är det ju bara tre månader!!!



Och om någon undrar så finns det väldigt många liter vatten på vår jord.
1400 miljarder liter men bara 42 miljarder liter är sötvatten och då
undrar ju jag hur många droppar det kan vara...
...räkna, räkna , räkna...
ca. 35 000 biljoner små vattendroppar allt som allt men bara ynka 1050 biljoner sötvatten.
OCH
då undrar jag hur många vattenmolekyler alla dessa liter kan innehålla.  

5 000 000 000 000 000 000 000 000 = 5 kvadriljoner vattenmolekyler
är vad ETT glas innehåller.
Nu får ni räkna.

Ett tag var jag inne på stjärnor och sandkorn också
men det räcker med att jag vet att himlen har fler stjärnor än
vad det finns sandkorn på världens stränder.
Faktiskt hela 15 gånger fler.
Men då har jag inte hunnit räkna sanden i öknarna, än
och säkert inte alla stjärnor heller för den delen.


Så om det där med höstdagjämningen inte stämmer till 100% med vad jag trott
så gör det kanske inte så mycket, i det stora hela.

Jag har ju blivit med kompost.

Förvisso har jag ju haft det tidigare men nu har jag en riktigt fin kompost.
Det är en alldeles vanlig trädgårdskompost.
Den är av trä.
Ser väl inte ut något särskilt för andra, kan jag tänka mig.
Men för mig är den riktigt vacker
och det leder till problem.
Jag vill ha fint i min kompost så i helgen har jag städat i den.



Det gäller att strö ut allt jämnt och rättvist så att inget litet komposthörn känner sig förfördelad.
Det är lite tufft att se de levande blommorna ligga avklippta.
De är ju fortfarande så fina
eller några är det men inte det stora flertalet.



Men så tänker jag att allt kommer ju att återkomma nästa år i form av fantastisk jord
och tänker jag så känns det lite lättare.

Min kompost har en vacker plats att stå på.
Den behöver aldrig känna sig ensam och rädd.
Den beskyddas av starka träd och om den vill se uppåt har den,
enligt en kompost sätt att se, den vackraste av vyer.
Här är det långfilm varje kväll, stjärnspäckat, kan man lugnt säga.

Det låter väl fånigt? av sig... vaddå av sig? kan man undra.

Jo, nu har jag tänkt på det här man (inte jag) ofta säger:

Man måste låta honom /henne springa av sig.
I dagboken får man skriva av sig.
Det var så skönt att få prata av sig.

Aldrig pratas det om att sitta av sig,
läsa av sig,


 
höra av sig... jo höra av sig finns ju men då syftar det ju på att prata av sig.
Lyssna av sig då?

Om det finns en snacksalig vän som behöver få prata av sig
måste ju den som är där få lyssna av sig.

Det låter ju som om det övre är mer positivt, kreativt.

Åh, vad du är duktig som har sprungit Vasaloppet (oj, fel)
Marathonloppet i år. Tänk att springa i så många timmar, fantastiskt.
Eller hur?
Har man någonsin hört detsamma om sittningen i fåtöljen?
Vad gjorde du när jag sprang Maran? Jasså, satt du i fåtöljen.


"Jasså, har du läst fyra romaner i sommar. Där ser man... Är du dyslektiker eller?"

"Va? Är det sant? Oj, vad du måste ha legat i eftersom du hunnit skriva fyra romaner i sommar."

"Nä, nu måste jag gå till psykologen och lyssna av mig.
Jag betalar 850 kr/tim."
Då skulle ju inte folk tro att man var klok.

Men nu kom jag på det.
Det är ju så att man vill bli av med något?
Eller hur? Visst måste det vara så?
För mycket energi,
för många tankar,
för många ord.
Man springer, pratar eller skriver av överflödet. 

Man tvättar av sig,
klär av sig,
klipper håret av sig,
rakar av sig,

Slutsatsen i dag då?
Jo, det måste vara så att vi absolut inte vill bli av med
en spännande talbok som vi avnjuter i fåtöljen.

Eller så hade jag inget att skriva av mig idag.

Fundelurar på textrader

Vad är det som gör att vissa ord som kommer i en viss ordning
vid en viss tid får på ett visst sätt större betydelse
än om de hade
varit andra ord i en annan ordning
vid en annan tid och fått en helt annan betydelse.



Det är vad jag klurar på idag.

"You gave me nothing, now it's all I've got" (U2)



"There is a crack in everything
That's how the light gets in."
(Leonard Cohen)



Jag menar att de som får till orden i sina texter
måste ju vara på rätt plats, i rätt tid för att få till det på rätt sätt, rätt och slätt.
Önskar att det kom över mig en dag, alla de där orden, i rätt följd.

Nu får ni som läst början skrolla ner så kommer fortsättningen.
(Kul med kommentarer, kan jag tycka. Heja Ann! igen :))

Det finns stunder då lyckan - bortsett familjen -överträffar sig själv.


fullmåne 



fulltankad bil
fylld kyl och frys
packat med plantor i rabatten
när värmen från vedspisen sprider sig


 
90 dagar vår med hög luft 
90 dagar sommar med ljumma och varma dagar 
lönedag
fredagsmys
bad med badbomber



nytvättade, manglade lakan
den första rimfrosten på alla miljontals små kvistar




smaken av första snöflingan
doften av renskurat hem
när favoritmusiken startar



morgonen första solstrålar som lyser
de första dropparna i sommarregnet



släcka törst med vatten
en liter iskall öl



Listan kan bli hur lång som helst.
Det finns verkligen hundratals, tusentals, miljarders, miljarders saker att vara lycklig över
men allt har ett slut (inte regnet eller vintern, kan man tycka då'rå.)

Därefter kommer listan över allt man kan köpa som gör oss omåttligt lyckliga.
Men den går jag inte ens in på för den lyckan är alldeles för kort.
Den är så kort att jag funderar över att sluta handla.
Men lite lycklig är jag faktiskt fortfarande över mina pioner.
De är snart tre veckor gamla. 
Men sen, vad mer som fortfarande gör mig lycklig över vad jag köpt, vet jag inte.





Vart vill jag komma idag då?

Det får bli i morgon.





♥  Här följer fortsättningen från igår  ♥

Jo, jag vill bara tala om att hela den översta listan som kan bli kilometerlång,
kanske egentligen inte är lycka, LYCKA!

Egentligen är den en lista över trygghet,
periodisk trygghet, något som jag vet kommer tillbaka, antingen av sig självt eller med min hjälp.
Allt det där har jag ju, mer eller mindre av, under ett år.



Lycka, mina vänner, är långt mycket mer.

Om det mesta i listan skulle utebli under ett år, av en eller annan orsak, 
skulle jag naturligtvis bli orolig och
undra vad det är som sker.

Om så - Gud förbjude - detta skulle fortsätta att utebli flera år i rad
skulle det innebära katastrof i mitt liv.
Oron skulle tära mig, hunger och näringsbrist skulle få mig apatisk, få mig sluta att känna och bry mig.
Jag skulle inte ha någonstans att bo.
Jag skulle endast äga kläderna jag har på mig.
Jag skulle frysa utan att kunna göra något åt det.
Jag skulle vara liten, ensam och rädd.


Men om min trygghetslista, efter att uteblivit i många år, kom tillbaka skulle jag känna lycka, LYCKA.
Jag skulle känna lycka över flera droppar regn, inte bara de första. 




Jag skulle dricka mitt vatten som om det vore... vatten.
Och jag skulle känna lycka av att se ljuset.
En liter iskall öl, hur trivialt det än kan låta, skulle få mig att känna LYCKA.
Skit samma i pionerna.

Men har man allt varje dag - dag ut och dag in - glömmer man lätt bort att känna lycka för det man har. 
Tas det ifrån oss känner vi saknad - avsaknade av det vi en gång hade - och
värdesätter på ett helt annat sätt när det återkommer (om det nu gör det).

Jag tror inte att vi kan skänka andra lycka.
Lycka är upp till var och en att bestämma. 
och att den inte finns i pengar är vi nog överens om.


 
Men vi kan ge trygghet.
Trygghet kan sedan omvandlas till lycka.

Jag tror vi har en uppgift, du och jag.
Jag tror vi har en uppgift att sprida trygghet.
Hur simpelt det än kan låta är faktiskt också rent vatten en trygghet;
i kranen, i brunnen, i isen eller i regnet.

Jag tror att vatten är både trygghet och lycka.
Utan vatten, inget liv.

Det finns stunder då lyckan - bortsett familjen -överträffar sig själv.


fullmåne 



fulltankad bil
fylld kyl och frys
packat med plantor i rabatten
när värmen från vedspisen sprider sig


 
90 dagar vår med hög luft 
90 dagar sommar med ljumma och varma dagar 
lönedag
fredagsmys
bad med badbomber



nytvättade, manglade lakan
den första rimfrosten på alla miljontals små kvistar




smaken av första snöflingan
doften av renskurat hem
när favoritmusiken startar



morgonen första solstrålar som lyser
de första dropparna i sommarregnet



släcka törst med vatten
en liter iskall öl



Listan kan bli hur lång som helst.
Det finns verkligen hundratals, tusentals, miljarders, miljarders saker att vara lycklig över
men allt har ett slut (inte regnet eller vintern, kan man tycka då'rå.)

Därefter kommer listan över allt man kan köpa som gör oss omåttligt lyckliga.
Men den går jag inte ens in på för den lyckan är alldeles för kort.
Den är så kort att jag funderar över att sluta handla.
Men lite lycklig är jag faktiskt fortfarande över mina pioner.
De är snart tre veckor gamla. 
Men sen, vad mer som fortfarande gör mig lycklig över vad jag köpt, vet jag inte.




Vart vill jag komma idag då?

Det får bli i morgon.
Då lägger jag in hela inlägget igen så kan man skrolla nedåt.

Jag undrar hur vår hjärna fungerar
för det gör den väl?

Jag tänker...
 
... vad är det som får mig att just nu vilja veta historien om var/vart jag egentligen kommer ifrån.
Jag har haft dryga 50 år på mig att ta reda på det men nu är det plötsligt väldigt viktigt.
Vad är det som får det att bli så?



Finns det hjärnceller som ligger och väntar på att aktiveras?
"Törnrosaceller".
Har vi "Törnrosaceller"?
Kanske de vackraste av dem alla.

Våra 100 miljarder hjärnceller har kanske skiftarbete?
Har ni tänkt på det?
Vissa kanske "gick in i väggen" då vi var i trotsåldern (en himla jobbig ålder att säga "nej" hela tiden).


Sen hade de kanske repat sig så där lagom till tonårsåldern och borde väl egentligen inte börja jobba utan vilat ett par år till men...
in i kaoset blev det.

Skrik,
hög musik
vända på dygnet
lögner
alkohol 
cigaretter
droger
party,party, party
"ni fattar ingenting",
dånande dörrar


(Konstnär: Jacek Yerka, verkligen värt ett besök. Klicka nedan.
http://yerka.org.ru/mind_fields_3.html)

Efter en sjukskrivning på ca. tio år som det blev mellan trots- och tonårsåldern, är det ingen lätt arbetsplats för en hjärncell att dumpas på precis.
Att vara hjärncell till en tonåring är mer än vad en frisk hjärncell skulla ställa upp med
(men kan det kallas "omplacering?).



Och då tänker jag...
... efter ytterligare en sådan pärs, tonårspärsen,  likt trotsåldern, behövs det en sjukskrivning på minst 35 år.
Och kanske fick de det, de stackars cellerna.
De fick sin "törnrosasömn"



De där hjärncellerna är egentligen inte färdiga med oss (varför ger de inte bara upp?) 
De vilar bara lite.
(Ja, stundtals tycker jag att det är riktigt svårt att väcka dem.)

... to be continued

Jag har köpt en ny kamera



Nu ska vi bara komma överens också.
Roligast blir nog att prova hur blommorna blir.








Ja, en eller annan pälsboll fastnar också.

Ja, det här är Brother Cadfeal
Eller rättare sagt; delar av den.
Här satt tre (de enda) stora knoppar som väntade att få spricka ut.
Blommorna blir stora och liknar luktpion.
Doften är bedövande.
Just i dag luktar de blodmjöl.



Hade jag haft en raket hade jag stoppat den i rumpan på rådjuret och skickat henne till väders.
De har hela skogen full av mat.
Jädra snyltare.

Men vår Flammentanz har fått vara orörd, än så länge.
Den är fin mot sitt rostiga galler.

Viket drag det hade varit
Varför fick inte mina barn en rockartist som mor?
Helsefyr...
jag har ju förutsättningarna (död åt dansbanden).
Tänk att ge barnen sommarjobb som gitarrist.
Länge leve Kajsa Grytt

Den kom tillbaka.
Sommaren alltså.
Enligt mina källor ska det vara fint väder fram till naionaldagen.
Därefter blir det lite com si com sa.



Men om det blir sol i så många dagar kan det vara bra med lite regn.

Vart blev sommaren av?

Ni sitter väl inte och tjuvhåller den i någon rosenberså?

Det är väl ingen konst att klippa en gräsmatta.




Konsten är att klippa en gräsmatta som inte är en gräsmatta.
Har man en gräsmatta har man också en gräsklippare och alltså även det motsatta;
ingen gräsklippare, ingen gräsmatta.


Vi har ingen gräsklippare. Vi har en trimmer.
Vi har ingen gräsmatta. Vi har stenar med ogräs runt omkring.
Jag tog trimmern mest för att få bort ogräset (groblad, kirskål, tistlar, nässlor och maskrosorna).
Tyvärr försvann det mesta som var grönt.
För sedan blev det inte mycket kvar.

Men...
Det konstiga är att det blev riktigt snyggt om än lite ökenlikt.
Det finns några fläckar som är tomma nu men det ser faktiskt klart mycket bättre ut.

Då kom jag på att vår "gräsmatta" är som vårt hår.
Det är på gräsmattorna man kan se familjens hårkvalitet. Dåligt med gräs = lite hår.
Ludde och jag har inte så mycket hår och det lilla vi har ser inte mycket ut för världen.

Det är ju inte  så att vi har fått några anbud om att vara med i schampo-reklam precis.





Alltså har vi trimmer.
Grannarna går där med gräsklippare och de riktigt hårfagra har till och med
sittgräsklippare, kan man tänka.

Vi har ju som sagt en hel del ogräs (gråa hårstrån)
och ett visst ökenlandskap (Luddes kalhygge)




Men så fixar vi till stråna och då ser det lite bättre ut.
De gråa stråna syns inte lika tydligt och inte har vi slitit särskilt mycket på frisörens verktyg.

Ungefär så där går jag och filosoferar och jag tror banne mig att det ligger mycket i det.
Ja, det finns ju de som kör med extra frö och näring i sin gräsmatta för att dölja för oss andra.
Det är samma sak som löshår, kan jag tro.

Ni vet häftpistoler?
Det är ju häftapparater med redig schvung.
Kadunk, säger det och sedan sitter det ett metallstift djupt i vad man nu "häftat".



Jag skulle häfta upp en del saker här i portarna.
Jag började att gå omkring i mitt eget hus, fem portar.
Kadunk, kadunk, kadunk, kadunk...
... kände mig lite kriminell. Det lät ju som ett pistolskott, eller nästan, lite.



Varje port fick sju kadunker.
Min länga klarade sig men sen, i 7:ans port tog stiften slut.
Hur är det möjligt?

Jag fick gå en bit för att hämta en nyckel.
Gå tillbaka nästan hela vägen för att upptäcka att det inte fanns fler stift.
Gå tillbaka och lämna nyckeln.
Då gav jag upp.




Vi har fint i vår port i alla fall.

Nu ska vi se vad som inte finns:
Inga stift till häftpistolen
Ingen grovdammsugare
Ingen stor, stadig skottkärra
Inget internet
Ingen färgskrivare
Ingen kopiator
Ingen mobiltelefon till fastighetsskötaren
Ingen pennvässare
Stämpeldynan har dåligt med färg (båda två förresten)
Papperet till kopiatorn är högblanka (men det gör ju inget. Vi har ju ändå ingen kopiator)

Ja, det här är bara vad jag sett och märkt sedan i onsdags.

Och... då undrar jag: Hur gjorde de förr i tiden?





De satt väl i styrelser med stämplar och pennvässare och hade inget att klaga
på för de visste ju inte vad de borde ha saknat.
Och jag som ger upp bara för "kadunket" i häftpistolen tar slut.

I morgon har vi vårt första styrelsemöte med den nya styrelsen i brf. Uven.
Jag kan sitta där och gnälla bäst jag vill för än är jag inte firmatecknare så jag har inte rätt att spendera ett endaste öre.



Undrar om jag ska köpa ett par fjäderpennor (för egna pengar) och lite bläck så kan vi hjälpas
åt att skriva 110 kopior.

Ja, det är ju då man ska tända eldarna.
Egentligen tändes ju de för att jaga bort häxorna när de for på sina kvastar
på valborgsmässoafton men se så lätt tänker jag mig inte skrämmas.
Jag blir kvar om så tusen eldar brinner.




Egentligen kanske eldens syfte mer vara att skrämma vilda djur på flykt
eftersom tamdjuren skulle ut på bete den 1 maj.
Förr trodde man ju att älvorna dansade i dimman.
Men inte heller där passar jag in.
Jag är inte så älvalik.
Det blir ganska dunsigt i min älvadans och kanske är det bra om man vill skrämma iväg vilda djur.

Ja, just det...
... vet ni att om man träffar på en björn på nära håll ska man spela död och behålla sitt lugn.
Det är säkert en enkel match.

Det är ungefär lika lätt att behålla lugnet då som när man blir biten av inlandstaipanen.
Då har man kanske två minuter på sig att leva men om man stressar upp sig sprids giftet fortare.
Det är tur att inte de ormarna finns här.

En del tänker ju faktiskt att "om jag inte ser problemet så finns det inte".



Här, så här till valborgsmässoafton har vi bara häxor och annat knytt.

Tänd elden och sjung för våren.
Snart kommer den härliga sommaren.