Tiden läker alla sår?

Okej, jag ska vara ärlig...

Jag tycker det är riktigt urtöntigt att vara någon man inte är.

Jag får gåshud, illamående och rent av spyr på människor som lever i en förljugen värld.

Det spelar ingen roll om de är fattiga eller rika.

Det har aldrig handlat om det.

Det har aldrig handlat om glasögon eller tandställning.

Inte heller Bugatti Veyron för 11 miljoner kronor eller

Patek Philippe Calibre 89, klocka för 36 miljoner kronor.

De som ständigt söker eller försöker vara den de inte är blir

ändå en tönt i dessa bilar eller med dessa klockor, eller kanske på grund av
är ett bättre val av ord.

Åh, jag ser dem så tydligt.

Jag mår illa.

De som utger sig för att vara någon annan blir ändå alltid fel.

Alltid, alltid fel, fel, fel.

Du är den du är, på gott och ont.

Och det käcka i kråksången är

att det är först när du inser det som du kan få respekt för den du är.

För det är först då du blir ett med ditt eget "jag".

Det "jaget" som du vaknar, lever och somnar med.

Det "jaget" som inser sin begränsning och också sin expansion.

Just det "jaget" är inte lätt att finna.

Man finner så himla lätt alla andras "jag" och har åsikter om dessa men sitt eget...?

Nä, där sitter man nog på "fisens mosse" och i denna "fisens mosse" finns det egna "jaget".

Det gäller bara att gräva och lyfta fram.

För när man väl finner sitt "jag" har man funnit en gigantisk diamant.

Själv sitter jag ofta på mossen och har precis funnit min fina bil.

Jag har funnit mitt fina hus.

De ligger där och mumifieras. Försvinner aldrig på riktigt.

Men det var nog inte jag...

Eller?

Bilen? Min fina bil som jag älskade så mycket.

Var inte vi ett? den och jag.

Eller var jag med den något som andra hade väldiga åsikter om?

För när jag sitter här och minns (saknar) gäller ju inte det jag skrivit.

Det gäller ju inte för mig!

Bara alla andra...

Men mamma. Kanske är de inte så töntiga? Kanske behöver de bara någon som talar om för dem att de duger- precis som de är. Kanske ska vi inte döma dem? Kanske är det så att vår vilsenhet tar ut sig i olika former hos olika personer, bara. Jag är också vilsen rätt ofta. Och jag tror jag skulle bli mer vilsen om någon kom fram till mig och kallade mig tönt. Kanske är de rätt fina människor, de där med sina feta klockor?

Kära Tina, det var ju lite så jag menade. Att det inte är rätt att döma och framförallt inte när man själv sitter däri. Ofta, men inte alltid, bottnar nog mycket i någon form av avundsjuka. Jag riktade nog mest kritik till mig själv.

"Hårda ord mot digsjälv skadar precis lika mycket som hårda ord mot någon annan. Även om du inte märker det just där och då". Du är inte heller någon tönt, mamma. Rätt fin, om jag ska vara ärlig :).