Nu släpper jag hemligheten


Jag åkte till Arlanda sent i lördags kväll
för att möta Tina.

Ja, det är sant!
Hon är hemma nu.

Tina


 Hon ville ha det så, hemligt alltså.
Jag som har så svårt att hålla glada, lyckliga, kurriga, bubbliga hemligheter, höll tyst.
Ja, jag sa ju till Ludde förstås men förövrigt var min mun urande tyst.

Hon kom ut från dörrarna.
Det var ju här (nästan) jag lämnade henne.
Då vi fick så bråttom att vi inte ens hann vare sig fika eller kramas, för lite drygt femton månader sedan.

FEMTON MÅNADER!

Ja, så fanns hon hos mig igen, i min famn.

Hon landade den natten när fullmånen var som störst.
Vargmåne.
Så stor har den inte varit på 20 år.

Vargmåne


Hon landar nästan exakt två dygn före vårdagjämningen.

Vi kom ut från Arland strax före 23.30.
Vi åkte till Mölle.
Vi gick ner till sjön.
Ut på bryggan.
Satte oss på fårskinn.
Tina hade mössa och två högervantar, mina skor och vinterjacka.
Vi tände ljus, fyra stycken som vi spred ut lite på bryggan.

Vi drack en termos med grönt varmt te.

Vi pratade, skrattade och tramsade.
Såg den otroliga månen, rakt framför oss.
Tina fick en kallsup, av snön.
Hon har inte sett snö på två år.
Tog upp snö i vantarna och drog in doften...
Det är nog bara hon, i hela världen som vill lukta på snö.

Ja, Tina är hemma. Nu blir dagarna annorlunda.


Solros

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0