Igår kom de igen och knackade på dörren hemma hos Ludde och mig, poliserna alltså.

Tack och lov var det mörkt när de kom
och den här gången hade de parkerat polisbilen lite längre bort.
De tog hänsyn till oss, poliserna.
De ville inte att det var och varannan dag ska stå parkerade polisbilar på våra infarter.

Det finns poliser som visar hänsyn, tro inget annat.
Det finns en hel mängd av dem, faktiskt.

(Har jag berättat om när civila poliser för 20 år sedan knackade på dörren?
Ja, det var en helt annan dörr den gången men likväl poliser
som sökte mig för att jag hade en olaglig telefon.
Har jag skrivit om det? Låt mig få veta, för jag har glömt.
Hör jag inget så får ni heller inte veta!) 

Hur som haver...



Förra gången dessa två poliser besökte oss var i somras.
Då parkerade de polisbilen vid vår garageinfart, mitt på ljusa dagen.
Alla var hemma, ja, jag menar alla grannar, alltså.

Det lade sig en tystnad över bygden, som ett lock, eller som ett par inknölade öronproppar, i grannskapet.
Det var precis som om gräsklipparen slutade klippa sitt gräs
för att istället klippa luft eller pröva sina vingar, vad vet jag.

Familjen rakt över vägen höll 3/4 av sin familj innomhus.
Marie, mamman, fortsatte sitt påtande med en enveten ryggtavla mot oss
och med ansiktet nästan tryckt mot myllan.
Pappan, Magnus, kom ut på altanen med ena barnet hårt vid sin hand.
(Barnen som sprungit hos oss hela sommaren och skalat äpplen och hälsat på katterna.)

På något underligt sätt verkade ingen förvånad. Är inte det märkligt?
Undrar om det har att göra med allt skrot som Ludde samlar på sig och som ligger under presenningar lite överallt, skumma hemligheter, för mina blommor kan det väl inte vara som skapar en misstänksamhet, eller?
Känslan av att "Rucklet" och besök av poliser hör ihop bredde ut sig som ett cellmembran runtom oss.

Men naturligtvis kunde alla le sina sneda leenden och skaka på huvudena så som man gör när man gjort bort sig.
För polisena var ju då liksom igår, Anna och Camilla. Anna ♥ Luddes dotter och kollegan Camilla.
 De tog bara vägen förbi för att säga hej...



Lite stolt blir jag ju, för att inte tala om Ludde, pippipappa Tuppen