Ja, jag fick frågan härom dagen

Men vem är egentligen stark?
Det är inte så lätt att svara på den frågan.

Hur syns styrka, äkta styrka?
Om vi nu tror oss veta vad äkta styrka är.




Att ha styrkor behöver inte betyda att man är stark.
Visst kan man vara stark nog att säga ifrån, stå emot eller kanske stå för sin åsikt.
Javisst, det är starkt?




Att ha svagheter behöver inte betyda att man är svag.
För nog är det väl så att det anses vara en styrka att kunna förmå sig
att erkänna eller se sina egna svagheter?
Andras svagheter kan man ju rabbla upp i ett oändligt antal.
Och det är ju inte heller särskilt starkt.



Att knäckas lite då och då, i lagom portioner, anses stärkande.
Att ständigt och jämt bli knäckt är en svaghet, hos plågoanden.

 

Allt som anses vara stort, tryggt, stadigt och stabilt är inte nödvändigtvis starkt.

Det mesta kan krossas och knäckas.

Men det heter ju att "bara de starka överlever".
Alltså besitter du styrka, liksom jag.
Men överlevnad är inte heller ett mått på styrka.
Det är ett mått på överlevnad, ingenting annat.

Jag tror att den äkta styrkan, den som inte krossas och knäcks så lätt, finns i vår själ.
Den får sina törnar, den får sina slag men innerst inne fortsätter styrkan att stärkas.
Den ger aldrig upp.
Det gäller att finna den, känna den och bli ett, igen.
Efter lång frånvaro kan det kännas lite främmande, kanske skrämmande.

Vår själ reflekteras i våra ögon.
Våra ögon behöver inte nödvändigtvis ha en ung eller klar blick.
Jag pratar om djupet, ja, jag pratar om styrkan, den som kommer längst inifrån.
Den finns, var så säker.
Det syns när den släcks, det är ett öde ingen kan ändra på och
då kommer den aldrig tillbaka för då är den på väg,
sin egen väg.
 


Vid en storm eller orkan, vem krossas och knäcks först?
Tallen eller fröet?