Jag kommer hem efter en lång dag på jobbet.

Jag hör att det är någon hemma.
Jag blir glad.
Det ska bli kul att prata lite med barnen.
Höra hur deras dag har varit, vilka planer de har och kanske de undrar hur jag har haft det.

Jag ska precis ropa "Hej", när Tim skriker:


- Ducka! för fan.....




Jaha, då går jag där, dubbelvikt.

- Flytta på're!

Flytta mig till vad?
Ska jag ställa mig mer till höger eller vänster?
Nedåt eller uppåt?




- DÖÖÖ!

Vad är det för ton??

Så talar man inte!!!


Nä, nu behöver vi ett allvarligt samtal, min son och jag.  
- Hördudu, min son, vi måste prata om hur du talar till din mor.

Blicken som möter mig är varm och full av kärlek.

Den där förstående blicken.
Precis som om han verkligen längtat till detta tillfälle, denna pratstund.


Han visar med hela sin själ och hjärta att han också verkligen vill prata.

Våra blickar möts och jag ser....

... att det naturligtvis inte är till mig han talar.

Det är till sina "data-kamrater".
De spelar nutidens "familjespel".
Det är så bra för man behöver inte träffas, fysiskt.
Man kan sitta kvar i sitt eget hem och ändå vara som en enda stor familj (i krig).

Vart tog "Fia med knuff" vägen?



Eller är det så att CS, Counter Strike, är just nutidens "Fia"?
För i CS knuffar man ju ut med buller och bång. 
Dessutom kan man skrika åt sina medspelare
(men ibland låter det som de är motspelare).



Det märkliga är att de andra faktiskt hör för det finns ju mikrofon i hörlurarna.
Man kan vara hur ilsk som helst, slå på både tangent- och databord.
Skrika fula saker och kalla varann för precis vad som helst.
Åh, jädrar Amalia, vad man får skjuta.
Ja, ibland dör man ju själv också men det gör ingenting för det är bara att börja leva igen.
Man har fler liv än katten.

Och efteråt kan man prata om hur KUL(?) det är att spela CS.

Hej, min älskling.
Jag är glad att se dig.
Kul att du är hemma.
Jag har saknat dig.


Själv har jag både ryggskott, efter allt duckande, och även vissa svårigheter att komma ner på plats igen.