Rotade i lådan bland gratulationskorten

Hittade ett och annat.
Inte bara högtidskort utan även en gammal dagbok som jag skrev under åren 1967 - 1968.

Intressant läsning

I en dagbok skrivs ju alla tankar.

Det kan ju verkligen inte ha varit särskilt kul att få en matta kastad på sig.
Men kanske traumat uteblev eftersom jag kunde skriva av mig.

Storasystrar är ju ett aber.
Jag antar att jag var alldeles oskyldig och slog henne endast i någon form av självförsvar.
Inte skulle väl en lillasyster, som jag, kunna ge sig på någon som var så mycket större
och om jag nu verkligen gjorde det fanns det nog en bra ursäkt för mitt handlande.
Jag hade alltid ursäkter för de dåliga sakerna jag hittade på.




När ingen lyssnade på alla orättvisor som min storasyster utsatte mig för
skapade jag mina egna rutor som jag kunde kryssa i, alldeles själv.
Då skipades rättvisa och allt blev mer nyanserat.

Barnen i Biafra svalt

Det var fult och otacksamt att klaga på maten.
Den lilafärgade sparbössan med bilder av svältande barn med
svällande magar stod som en ständig påminnelse i köket:
"Tänk på barnen i Biafra! Låt maten tysta mun."

Vad mig anbelangade kunde de gärna få potatisen, ärtorna och de kokta morötterna.
Problemet var att sparbössan inte skulle rymma mer efter det.
Det var ett stort jobb med att bara få ner potatisen, kan jag säga.

De dagar då jag inte ens vågade knysta något om maten kunde jag vända mig till min vän: Dagboken.




Släktdragen går igen...
Detta fick jag av Tina.
Jag minns inte tillfället men sur måste jag ha varit.
Men hur sur kunde jag vara efter att ha läst hennes förklaring?



Hur tacksam som helst.



Avslutningsvis...

Inte för någonting alls och just bara därför.

Jag la mig på kvällen, slog upp min bok.
Lappen singlade ner.
Ett underbart sätt att få ett "Go'natt".