Chokladfreak
Det är väl ingen hemlighet längre, hos någon, att jag är världshistoriens värsta choklad-och godisfreak.
Det finns absolut ingen stopp-gräns.
Har jag väl börjat, äter jag tills det är slut sedan ber jag om mer hos mina nära.
Ibland mår jag så illa, eftersom jag är så fullproppad men då vet jag att jag kan vänta en liten stund så brukar ju illamåendet gå över och då är det bara att ta nya tag.
Jag minns en gång när Ludde och jag köpte varsin godispåse. Anledningen till detta var att jag tyckte att han valde äckliga saker och lät dem ligga kvar till sist medan han glatt mumsade i sig mitt val av goda godisar.
Så, med varsin påse i hand, min dubbelt så stor, sittandes framför Tv'n knaprade jag i mig allt innehåll i min påse. (Jag låter som ett tröskverk och vi måste höja volymen för det knastrar så i huvudet på mig.) Det var knappt att rollistan hade hunnit snurrat färdigt förrän det roliga var slut.
Det är ju nästan ingen idé att fortsätta titta på film när man inte har godis kvar. Så för att få se klart filmen och också se till att inte Ludde fick sig för mycket socker, hjälpte jag honom att äta upp från hans påse.
Omtänksam som man är.
OCH... det konstiga med det är att då slank även det äckliga godiset ner, hur lätt som helst.
Det är nu kamraterna kommer till min hjälp
För att de ska slippa se och inte minst höra frosseriet och för att rädda deras egna chokladkakor och annat gott, har jag nu bestämt mig, för hundratusende gången, att nu får det vara slut.
Allt eller inget, som vanligt i mitt liv.
Jag äter inte godis längre men blir ju sugen ibland, såklart.
Men jag vet ju att om jag då bara luktar på en chokladbit tar den vägen via min mun och så är det kört igen.
Då kommer detaljhandeln på att det finns vinst i sådana som jag och skapar
Chokladtvål
Den luktar gott men efter att ha smakat på den la jag den på handfatet.
Men vem vet i krig och kärlek är ju allt tillåtet så den dagen ni ser lödder från min mun, näsa och mina öron behöver ni inte undra, då vet ni.
Tack mitt "månljus". Du ser alltid till mitt bästa.
Det finns absolut ingen stopp-gräns.
Har jag väl börjat, äter jag tills det är slut sedan ber jag om mer hos mina nära.
Ibland mår jag så illa, eftersom jag är så fullproppad men då vet jag att jag kan vänta en liten stund så brukar ju illamåendet gå över och då är det bara att ta nya tag.
Jag minns en gång när Ludde och jag köpte varsin godispåse. Anledningen till detta var att jag tyckte att han valde äckliga saker och lät dem ligga kvar till sist medan han glatt mumsade i sig mitt val av goda godisar.
Så, med varsin påse i hand, min dubbelt så stor, sittandes framför Tv'n knaprade jag i mig allt innehåll i min påse. (Jag låter som ett tröskverk och vi måste höja volymen för det knastrar så i huvudet på mig.) Det var knappt att rollistan hade hunnit snurrat färdigt förrän det roliga var slut.
Det är ju nästan ingen idé att fortsätta titta på film när man inte har godis kvar. Så för att få se klart filmen och också se till att inte Ludde fick sig för mycket socker, hjälpte jag honom att äta upp från hans påse.
Omtänksam som man är.
OCH... det konstiga med det är att då slank även det äckliga godiset ner, hur lätt som helst.
Det är nu kamraterna kommer till min hjälp
För att de ska slippa se och inte minst höra frosseriet och för att rädda deras egna chokladkakor och annat gott, har jag nu bestämt mig, för hundratusende gången, att nu får det vara slut.
Allt eller inget, som vanligt i mitt liv.
Jag äter inte godis längre men blir ju sugen ibland, såklart.
Men jag vet ju att om jag då bara luktar på en chokladbit tar den vägen via min mun och så är det kört igen.
Då kommer detaljhandeln på att det finns vinst i sådana som jag och skapar
Chokladtvål
Den luktar gott men efter att ha smakat på den la jag den på handfatet.
Men vem vet i krig och kärlek är ju allt tillåtet så den dagen ni ser lödder från min mun, näsa och mina öron behöver ni inte undra, då vet ni.
Tack mitt "månljus". Du ser alltid till mitt bästa.
Kommentarer
Trackback
