Jag blev så ledsen över att höra hur en vän har det.

Jag läser om hennes sprickor och förstår vad hon menar.
Ska försöka förklara hur jag ser det.

Om du ser dig själv som muren här nedanför, en mur som trots sina sprickor är stabil.
Den håller ihop, precis som du. Men det går inte att laga fallna stenar med "Plastic padding".
Varje sten har sin givna plats och fallna stenar måste läggas tillbaka med omsorg av någon som förstår sig på hur. Någon gång måste kanske muren repareas, på sina ställen. Kanske försiktigt formas om.
Någon som förstår sig på och har sett att det är nödvändigt kommer att med skicklig hand ta bort sådant som kan skada dig och lägga dit sådant som läker dig. Det kommer att ske med sådan finess att det nästan inte att märkas. 
  


  Vattnet (dina tårar) som rinner ner för stenarna i muren är nödvändiga för att grönskan ska stabilisera och täta de större sprickorna och även ge chans till ny grönska som gör dig stabilare och vackrare.  Stenen blir renare och ser klarare ut. Låt tårarna komma, det stärker dig.  


Hellre en levande stenmur än en ensam, oformbar stenbumling


Kan du se bitterheten i denna stora, starka sten.
Här finns ingen grönska, inget levande.
Man måste ha förmågan att ge om man ska kunna få.
Kan man skönja en torkad tår som runnit på kinden?
Stora stenar gråter inte.

"Man kan aldrig ändra det fula man gjort.
Man kan inte lämna kulor igen
och trösta pojkar, som stelnat till män."

De sista raderna ur Sten Selanders dikt "Spela kula"