Såg ett program igår om Donna. Hon har en önskan om att bli världens tyngsta kvinna.
Självmord - säger en del och jag håller med men vad jag tyckte var beundransvärt var att hon aldrig, inte för någon, verkade skämmas över sin ofantliga kroppshydda eller sin hysteriska aptit, egentligen ganska tragiskt, men beundransvärt.
   Att se henne öppna sin mun och äta ravioli direkt ur burken, pizza, sushi eller vad som helst var  ju som att se ett flodhästgap där maten bara glider ner. Jag vet inte om den tuggades.
   Förvånandsvärt att se likheter med anorexi (fast tvärtom) som hennes "tillstånd" hade. 

Dåligt samvete om hon inte åt.
Undvek rörelser för att spara på energin
Frossa helt öppet


Förtränga skador - är ju en likhet
Svårigheter att röra sig
Komplikationer

Varför räknas inte detta till en sjukdom?
För normalt är det ju ändå inte.

Ja, det är ju tur att Anna Skipper kommer ikväll.