Jag har en vän som har berättat att det är viktigt att upptäcka en människas "spricka".



När en medmänniska, din man, din hustru, ditt barn, din vän har det jobbigt är det inte alltid så bra att fråga ut henne om hennes problem. Problemet kan vara för stort att handskas med just i ögonblicket.
Om du väntar och är lyhörd kommer du att tydligt se och märka när sprickan öppnar sig.
För det är först när hon är mogen för att prata (sprickan) som dina goda råd når hennes medvetande.
 Innan dess är är det svårt, för att inte säga omöjligt att så några frön.

De blåser liksom bort och har ingenstans att gro.



Det är när sprickan visar sig som du verkligen ska ge av din tid, ögonblicket kommer inte tillbaka, eftersom sprickan snart kan gå ihop igen.
Då får du vänta på nästa.
Och kom ihåg att bara för att en spricka har visat sig är inte själen läkt.
Det kan ta tid och i så fall, ska det få ta den tid det krävs.

Jag tror att när jag träffade min vän kände jag mig så tung, mörk, innehållslös och oskarp som jag aldrig behövt känna tidigare (jag har så dåligt minne av den här tiden).
Och utanför tedde sig världen likadann som jag.
Jag kunde inte se att det en dag skulle finnas ett ljus, även för mig.



Vi träffades en hel del, min vän och jag, under denna period. Jag formades om och skärpan och färgerna kom tillbaka.
En stor spricka öppnade sig.




Där inne i mig fanns sorger, var och en för stora för att bära själv. 
Hon såg, sådde frön, gav mig hopp och lovade att ljuset en dag skulle komma tillbaka.

Och hon hade rätt




Självklart finns det mycket kvar men just nu är jag så lycklig att ha möjlighet att se igen. Se allt det vackra som finns omkring mig. Se alla fantastiska människor som finns vid min sida.
Se allt det jag faktiskt har

Min son
Mia dotter
Min man
Hans barn
Lotta
Mina föräldrar
Min syster och hennes barn
Alla ungdomar, "mina" och andras
Mina vänner, "mini-familjerna"
Våra vänner
Mitt arbete

Åh, listan kan bli lång och vet ni att var och en av alla dessa människor har sått frön i mig. En del få andra många.
Men vart och ett ha varit betydelsefullt.



Denna, för dagen, sista bild vill jag ge till Dig, Solveig!