Vår resa var kluven



Den ena delen sa att beslutet var rätt. Den andra envisades att med viskande ord tala om att vi kunde väntat lite.
Att ta farväl av en trogen vän är säkert alltid svårt men att ha makt över liv och död är fruktansvärt.
Jango fick ett bra liv i över 15 år. Han var en ständig följeslagare till sin husse. Jango visste att husse alltid gjorde det rätta för honom.
Naturligtvis var det i husses armar som han fick somna in.
 

Resan startade i onsdags morse


Det var lugnt på vägarna och vi kom fram vid lunchtid. Jango skulle få några timmar på sig att springa fritt innan mörkret föll. I Karlstad var det slaskigt på vägarna och längre upp blev det halt. Det fanns snö utmed väggrenen och väl framme vid huset låg det ett par centimeter snö kvar från kvällen innan.




Jango blev överlycklig men först lite förvånad, kanske misstänksam. Han såg sig omkring, smakade på snön så att den var äkta, luktade runt lite för att se att han verkligen var hemma igen. Jango är uppväxt här och har tillbringat så mycket av sin tid, just här. Kanske kan en gammal hund minnas sin valpiga tid.
Jango var så lycklig och ville ge sig ut på sin, för dagen, första tur i frihet.

Han gick sina rundor och kom snällt tillbaka.
På torsdag fick han syn på sin husse i skogen. Han ville gäcka honom som han gjort så många gånger då han rymt och husse förtvivlat försökt fånga in honom. Då, på den tiden, hade inte husse en chans. Jango sprang tätt inpå sin husse men just i fångstögonblicket accelererade han och räckte lång nos till husse.
Nu skulle han göra detsamma men takten var mer än halverad och om husse hade velat hade Jango blivit ett lätt byte för sin husse. Naturligtvis fick Jango, i sin tro, gäcka husse en sista gång.
Vi alla åt entrecote till middag. Det är klurigt att vara kock till tre gäster med tre olika viljor.
Husse vill ha välstekt, jag vill ha väldigt lite stekt och Jangos ska vara rått.
Vi tog en promenad sent på kvällen, den sista kvällspromenaden.

På fredag kom veterinären.....


Vi saknar dig så