I dag var jag hos en fröspridare som heter Gull-Britt.

Det var riktigt ruggväder. Som det blåste och regnade!
Hos Gull-Britt fanns det värme, trots att hon inte kommit än. Jag var väntad så det var redan framställt vatten och kakor. Tove hämtade rykande varmt kaffe och jag satt en stund och bara njöt.
Tänk så viktigt det är att få känna sig väntad. Någon som frågar hur det är. Någon som visar glädje över att ses.
Så viktigt det är att få känna sig välkommen!



 Jag passade på att ta en bild av den välkomnande värmen och regndropparna på hennes fönster, innan hon kom.

Gull-Britt har mycket klokt att säga. Jag försöker ta in så mycket jag kan men glömmer en del så idag var jag tvungen att göra små anteckningar.
Det känns befriande när hon bekräftar tankar som jag själv har. Hon säger att man ska lyssna på sin magkänsla och handla efter vad som känns bra, bra för mig.
Vi samlar ofta på oss alldeles för många känslor som vi inte uttrycker. De måste ta vägen någonstans, de försvinner inte. De lagras. Det är inte bra.
Sätt ord på din känsla och låt den få komma ut.



När jag var liten trodde jag att det var Guds tårar som kom när det regnade.
 Men min storasyster sa att jag var korkad för tårar är ju salta!
Hon hade dålig fantasi och jag fortsatte tro på Guds tårar, bara lite tystare i fortsättningen.