Nä, faktiskt är det så
Tiden är det brist på.
Så vad kan jag göra åt det?

Jo, jag funderar på lite olika hjälpmedel för att få mer tid.
Kommer inte på särskilt många.
Funderar på att åka till Indien, sätta/hänga mig i någon onaturlig ställning ett par år och finna svaret.



Men en sak tänker jag:

* Väckarklockan (eller vad man nu har då)
Varje gång man ska lägga sig så ställer man fram klockan två timmar.
När den ringer på morgonen är man ju ändå oftast för trött för att komma ihåg att den går fel.
Alltså går man upp fixar fikat, hoppar in i duschen
och det är nog där minnet kommer tillbaka men då är det ju för sent att somna om.
Enkelt - sparat fyra timmar.
Nämen, nu sunrrar hon, tänker ni. Hur kan två timmar bli fyra?

Jo, för när man kommer hem från jobbet, kanske 17. Då ställer man fram klockan två timmar.
Plötsligt är den 19, inte undra på att magen kurrar.
Fixa lite middag, läsa lite mail, se på nyheter
eftersom de finns ju hela kvällarna på någon av kanalerna,  
hoppa i säng kl. 22, vrida fram klockan två timmar,
och plötsligt blir man jättetrött för klockan är redan midnatt.



Ja, så då vann man fyra timmar.
Eller har jag missat något?

Lite problem kan det kanske ställa till.
Man måste ju ställa tillbaka tiden innan man åker till jobbet.
Och "30 grader i februari" missar man eftersom man sover då
men annars har man ju gjort en vinst.

För egentligen, handen på hjärtat, hur mycket värdefull tid blir det egentligen mellan
klockan 20 och 00?
Ute är det mörkt och kyligt.
Dammsugaren kommer ändå inte användas trots att
man förutsatt sig det.
Handfatets kalkavlagringar kan sitta en dag till.
Egentligen blir ingenting gjort, eller hur?

När jag började skriva tänkte jag att jag skulle vara lite lustig.
Få, åtminstone mina egna, mungipor mot norr (haha) men
nu tycker jag att det var en bra idé.
Ska banne mig prova någongång.

Hörde precis av en vän att tranorna har kommit

Jag vet inte så mycket om tranor mer än att det är Västergötlands landskapsdjur, 
att den heter grus grus på latin och att de har party vid Hornborgasjön,
där de ska hitta sin partner.
Och i mitt huvud hör jag hur de låter.
Nu ska ni få höra.
Ellerja, nästan i alla fall.
Lite fantasi är väl inte för mycket begärt?





Ja, visst blir man lite stressad så här på våren.
Det är mycket som ska göras och allt ska bli klart, helst igår.

När jag går här hemma och stökar har jag ju vägarna förbi
både motionsbandet och speglar.
Det är väl egentligen en lyckad kombination, i vanliga hem.
Här är det inte så lyckat.
Men, tänker jag, I Morgon!!!
I Morgon är en ny dag.
Och hittills har det ju varit det, en ny dag alltså, men den ser banne mig
likadan ut som tidigare.

Snart märker jag inte att jag har gått förbi spegeln
eftersom det mer eller mindre börjar likna ett sjok som går förbi.

Ni kanske inte förstår vad jag menar men vänta ska jag visa...



Ja, nu förstår ni kanske.

Vad nu detta har med tranor att göra? Ja, det kan till och med jag undra.

Ja, tänk vad de kan,
våra fantastiska elever.

Nu tänkte jag visa några bilder som gjorts under åren
bara för att jag själv älskar att se dem.
Jag får liksom aldrig nog av dem.
Och det mest fantastiska är att konstnärerna själva är sååå nöjda med sina bilder.
Jo, det förstår man ju...

Jag lägger in dem som miniatyrer men då går det ju att klicka på dem så blir de större.

Först några blyert- och/eller kolteckningar.

        


              


Nu kommer motiv från deras fantastiska bokbackar

     


     


     

        

Jaha, så har vi alla det andra då ☺

                 


     
 

                

           

            

Och det är ju tur att sportlovets sportande är över så att vi får sätta i gång
men hederlig konstframställnig.
Dessa två väntar på penseln

                      

Jamen är det inte otroligt?
Jag är så imponerad men inser att jag missat att fotografera en del alster.
Skärpning Mia!! ska det bli efter lovet.
Härligt att det snart är måndag ♥

Jag är nog lite mer korkad än vad jag trodde.
Vissa saker tar jag liksom förgivet och står som en urblåst bikupa
när jag inser att jag missat något väsentligt.
När saker och ting inte har gått till så som jag tagit förgivet
blir jag ju alldeles förvirrad och olycklig.




Men det är inte alltid som det behöver sluta med en ända av förskräckelse, trots att det 
verkade så när det började surra i bikupan.

Ibland händer förunderliga saker i teknikens värld,
den värld som bara ska fungera och aldrig krångla.
 
På något sätt löser det sig, det mesta gör ju det.
Och jag hoppas och tror att det gör det den här gången också.



Vi kvinnor är starka.
Somliga starkare och tuffare än andra.
Det är starkt att våga gå vidare trots att man inte vet om det kan
vara kvicksand där nästa fotsteg sätts ner.
Och om det varit kvicksand hade allt det jag levt och verkat för varit förbi.
Att trotsa ovissheten, att ta det här steget för att få klarhet, det är starkt.

Och vinsten då?
En ny vän ☺ En riktigt härligt tuff vän som imponerar☺

☺ Nu har den där tiden kommit ☺
Den där tiden som jag väntat på, våren.

Tänk att jag kan gå i nio månader och vänta på denna årstid.
Och jag som har så svårt för just väntan.
Det är nu allting händer.
Det är lika stort varje år.

Från det här...

 

till det här...



på bara några dagar.

Tänk att naturen aldrig ger upp.
Det ser kärvt ut många gånger men den ger sig aldrig!
Vilken kraft!

Det är inte för inte som jag blir lite avundsjuk.

Nu står den på plats,
den där som blev ett impulsköp
som egentligen inte blev ett köp
men som hur som helst är på plats.




Den kom i en stor kartong och jag tänkte att jag läser bruksanvisningen först.
Det kan ju vara bra att veta hur den ska monteras.
Jag bläddrade lite snabbt i häftet och höll väl på att falla baklänges när jag så detta.



Oj då, tänkte jag. Inte undra på att det var extrapris.

Men jag hade tittat på fel sida.
Jag hittade rätt och monterade de tre delar som fanns precis som det skulle men själva rullbandet ville inte fungera.
Det visade sig att jag hade klämt en kabel (oj, det lät det...)
klämt en sladd, säger jag i stället.
Det fanns en sladd och den lyckades jag strypa.
Men nu har allt ordnat sig.

Jag tar mig tid att se på filmer så att jag får lite tips.
Titta ni också. 

Åh, jag tror jag dör...

Jag säger bara det att skulle Phil Collins komma och ringa på dörren
och sjunga Mama!!!!

(så skulle det nog kännas lite fånigt)

- Sorry Phil, I'm not your mama. And this feels a little bit knasigt.
You are eight years older than me, mr Collins.
So I can omöjligt  be your mother. 
But your låt, "Mama", is very mäktig så if I could I hade velat different, hade jag sagt.

Yes, mr Collins, I know that I have to listen to hela låten and sing along.
And I will do so, of course.
Thank's for the lyriken, mr Collins.
Goodbye
(hade jag sagt)

 I can't see you, mama.
But I can hardly wait
oh To touch and to feel you, mama
Oh, I just can't keep away
In the heat and the steam of the city
Ooh, it's got me running and I just can't brake
So say you'll help me, mama
'Cause it's getting so hard, ooh

Now I can't keep you, mama
But I know you're always there
You listen, you teach me, mama
And I know inside you care
So get down, down here beside me
Ooh, you ain't going nowhere
No, I won't hurt you, mama
But it's getting so hard, ooh

Ha ha ha, ha ha ha, awh
Ha ha ha, ha ha ha, awh

Can't you see me here, mama,
Mama, mama, mama, please?
Can't you feel my heart?
Can't you feel my heart?
Can't you feel my heart, ooh?
Now listen to me, mama
Mama, mama
You're taking away my last chance
Don't take it away !
Can't you feel my heart?

ha ha ha,ha ha ha awh

It's hot, too hot for me, mama
But I can hardly wait
My eyes, they're burning, mama
And I can feel my body shake
Don't stop! Don't stop me, mama
Ooh, make the pain, make it go away, hey
No, I won't hurt you, mama
But it's getting so hard, ooh

Now I can't see you, mama
But I know you're always there
You taunt, you tease me, mama
But I never, never, never can keep away
It's the heat and the steam of the city
Ooh, got me running and I just can't brake
So stay, don't leave me, mama
'Cause it's getting so hard, ooh

Don't go, no no don't go
No no no, don't go...
ha ha ha
dont go
ha ha ha awh
no dont let me go
dont go

Texten handlar inte alls om det som jag tänker, känner eller tycker.
Men det gör ingenting för Phil Collins och jag kommer aldrig att behöva diskutera det.
Jag tänker inte öppna när han ringer på.
Så var det med den saken .

(och Tim så klart men idag får det bli unga fröken Tina Eriksson)
Nog för att jag har förstått men jag har inte förstått ändå.

Alla vi som känner henne vet att hon är en konstnärssjäl, men vem är inte det?
Världen är säkert full av dem.
Det är en åtråvärd titel i dag och många vill ställa sig i ledet
men de som är äkta är få.

KONSTNÄRSSJÄL, vilket vackert ord.

Hur som helst...
... det finns hur mycket som helst att skriva om henne men det är hon så bra på att göra själv.
www.tiner.blogg.se 

Jag väljer att lägga upp några av hennes bilder (som jag faktiskt idag är lycklig ägare till).









Ni som har facebook har ju sett dem men alla har ju inte det...
... har jag hört och förstått.

Och bara därför kommer ytterligare ett



Visst är det läckra bilder?

Jag har aldrig varit bra på att vänta.
(Tror att jag varit inne på ämnet förr...)

Vänta till kvällen/morgonen/våren/påsken...
Jag kan rabbla i evigheter på allt som ligger under fliken "Väntan".

En del kanske tycker att väntan blir till en stund av ro.
Jag vill inte ha ro. Jag vill inte vänta.
Jag vill ha ro när jag själv bestämmer mig för det.

Undrar om väntan kom in i våra liv av någon orsak.
Kanske för att vi ska få tid till att tänka efter.
Tänka efter om det passar, om det är värt besväret eller 
om det har någon betydelse.

Jag är för impulsiv för att trivas med väntan.
Den tar för mycket av min tid.




Men, handen på hjärtat, hur många tänker:

"Nu får jag lite lugn och ro
eftersom jag har plats 183 i kön, när TV'n krånglar.
Nä, då minsann ska det fixas direkt,
särskilt om den krånglar till OS invigning eller fotbollsfinalen.
(Hos mig får det gärna krångla just då.)



Eller... 

"Där ser man, kö igen på Essingeleden...
Ja, vad gör väl ett par timmar mer eller mindre? Jag kan ju sitta här och finna ro."



Jag är i allafall konsekvent.
Jag vill aldrig ha väntan.

♪♫♫♫♪ Snart är det ju dags att se över sina fröpåsar.

Det SKA verkligen bli lite mindre i år.
Har jag sagt det förr??

Det finns bara ett litet aber. 
Vilka måste jag välja bort?

När jag ser bilder från tidigare år vill jag absolut ha allting igen.
Men ett löfte är ett löfte.



Ja, med tanke på att det finns ytterligare en, två, tre sidor av tomten
så kan jag väl hålla med
om att det kan dras ner på någon enstaka liten växt.
Men jag älskar ju den här galna blandningen.
Som en palett.

Jag ska bli ett frö i mitt nästa liv.
Lupin, tror jag för de blir man inte av med så lätt.

När jag ser framåt känns det långt, när jag ser bakåt känns det kort.

Men någonstans på tidslinjen blir långt kort och kort blir långt,
samtidigt som långt kan bli så långt att jag inte minns och det kan ju kort också vara.
Långt kan också bli så långt att det nästan inte hänt
och kort kan bli så kort att det snart borde hända trots att det redan hänt.
 
Nu när jag ska förklara blir jag alldeles förvirrad.
Det var glasklart nyss men inte nu.




Jag tror det är dags för en låt.
Jag är kär i den här (också).

Tänkte att det kunde bli en fin present till mor och far
(den är ju gratis om jag beställer annat till mig)



Men det är ju så sällan sol och jag vill ju inte att mamma och pappa ska få en ny istid
så jag tror att jag låter bli.
Skojar bara, mamma ♥
Jag får komma på något annat
och ja, jag mår bra trots att jag är lite snurrig i det jag skriver.

Det finns många eventuella orsaker till att jag ser dåligt.
En av orsakerna är att jag bara har glasögon när jag absolut måste
som när jag läser eller ska se någonting på nära håll.
Då blir ju inte det andra, det andra runtomkring särskilt glasklart.




Men på senare tid har jag upptäckt att jag börjar se sämre när jag ska lägga mig.
Självklart handlar det om trötthet eftersom mina ögon har varit öppna i så många timmar.
De behöver lägga sig tidigare än jag men hur skulle det se ut?

Oskarpt är det i allafall.

Än kan jag tydligt se mitt oanvända uppslagsverk.
Inte särskilt svårt att missa ens för mina trötta ögon.
(Funderar lite över hur sällan -aldrig- det används sedan datorn kom in i mitt liv.
Det var på sin tid både fint och dyrt och idag fyller det tyvärr ingen
funktion mer än att det är det enda som jag kan se riktigt tydligt.)




Jag har en massa saker i sovrummet och de syns mer diffusa nu än tidigare.
Det beror inte på ljuset.
Jag har lampor.




Väggarna är ju ljusa så det borde inte heller försämra konturerna.
På bilden ser det ju tydligt ut...
... nu ja'.

Jag har gjort rent...
... jag har dammat och torkat rent. Varendaste litet ludd i nallarna är dammsuget.
Var kommer allt damm ifrån?

Jag hittade gamla tavlor på Tim och Tina också bakom dammridån.
Rosor och min gamla klasskamrat Maria Håkansson också (inom glas och ram, såklart.)
Nu står de där lika klara och tydliga som en sommardag.



Och då börjar ju jag osökt att undra...

Tänk om det är så att vår värld är så fruktansvärt skitig och
dammig att vi inte längre ser när något är fel.
Vi försöker med alla möjliga trix för att förstå problemet.
Men det finns ingenting att göra åt det.
Vi suckar,
skakar på huvudet,
vänder ryggen till,
har inte sett,
vill inte se,
tar inte ens på oss glasögonen.

Ser vi inte problemen så finns de säkert inte heller.

Precis som med dammet i mitt sovrum har det smugit sig till sin grottiga plats.
Tänk om det är så enkelt att vi egentligen bara skulle behöva en jättelik högtryckstvätt
och en gigantisk dammsugare.

Ah, det har ni inte tänkt på va'?